Sida 97
1823
Bacchanternas diktare död.
t
Sonungenå Trotjenare, Drbtt. ©ancelliftcn uti SonungenS ©anceltie, @r. ©tagneliuS, bog i ©tocfljolm, ben 3 Slpr. 1823 !t. 1/l tia 3 e. m. ®n>ilfet, enbaft på bettg fått, anfiörige odj roänner tiatännagifweå.
©almar Ribning.
*
Eric Johan Stagnelius föddes den 14 Oct. 1793 i Gärdslösa Prestgård på Öland. Föräldrarna voro Biskopen i Calmar, Magnus Stagnelius och hans maka född Bergstedt. 1811 inskrefs S. som student vid Lunds Universitet men flyttade 1812 till Upsala och aflade där Cancelli-exa-men 1814. 1815 inskrefs han i Ecklesiastikexpeditionens Cancelli, blef 1818 Ordinarie Copist och 1822 Cancellist.
S. utgaf sjelf anonymt endast en mindre del af sina alster, nämligen Vladimir den Store (1817) Tre häften Liljor i Saron (1821) Sorgespelen Martyrerna och Bacchanterna eller Fanatismen (1822).
Eric Johan Stagnelius. Blyertsteckning af Uars Gustaf Malmberg.
Svenska Academien belönar.
1818 erhöll Stagnelius andra pris af Svenska Academien för sin dikt: »Sdng till Qvinnorna i Norden» och mottog personligen priset.
Bref till P. D. A. Atterbom.
Upsala den 13 Sept. 1822.
I Stockholm gjorde jag bekantskap med Stagnelius. Han skänkte mig första arket af en ny tragedi: Bacchanterna eller Fanatismen, som är under tryckning. Ämnet är Orpheus. Någonting bestämt derom kan jag ännu ej säga. Begynnelsen lofvar, Stagnelius sjelf är en genialisk, men besynnerlig, lurfvig, burschikos varelse. Varm, men oklar; och allramest rasande fantastisk då han bemödar sig att tala kallt förstånd. Till helsan synes han mig, dess värre! redan förstörd. Hans diet lär ej heller vara den bästa.
Erik Gustaf Geijer.
R.
SUCKARNAS MYSTÉ
Suckar, suckar äro elementet,
I hvars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Hvad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjerta fortare att klappa,
Och med fröjdens milda rosenskimmer Flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säj! hvad var det? Blott en suck af vemod, Som, ur andelifvets källa fluten,
Vilsefor i tidens labyrinther.
Tvenne lagar styra menskolifvet,
Tvenne krafter hvälfva allt, som födes Under månens vanskeliga skifva.
Hör, o menska! Magten att begära Är den första. Tvånget att försaka Är den andra. Skilda åt i himlen,
En och samma äro dessa lagar I de land, der Achamot befaller,
Och som evig dubbelhet och enhet Fram i suckarnes myster de träda.
Mellan lifvets sorgesnck och dödens Menskohjertat vacklar här på jorden,
Och hvartenda andedrag förkunnar Dess bestämmelse i sinneverlden.
Ser du hafvet? Ilande det kommer,
Vill med blåa längtansfulla armar Under fästets bröllops-facklor sluta Till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer! Hur dess hjerta svallar Högt af längtan! Hur dess armar sträfva!
Men förgäfves. Ingen önskan fylles Under Månen. Sjelfva Månens fullhet Är minutlig. Med bedragen väntan Dignar hafvet, och dess stolta böljor Fly tillbaka suckande från stranden.
Hör du vinden? Susande han sväfvar Mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? växande hans suckar tala,
Liksom trånsjukt han en kropp begärde,
Att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock ren tyna rösterna. På löfvens Eolsharpa klingar svanesången Ständigt mattare och dör omsider.
Hvad är våren? Suckar blott från jordens Dunkla barm, som himlens Konung fråga,
Om ej Edens Maj en gång begynner?
Hvad är fjäriln och hans purpurblomma?
Hvad är lärkan, morgonstrålens älskling? Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.
Menska! vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra Detta lif. Förmågan att begära Är den första. Tvånget att försaka Är den andra. Adla du till frihet Detta tvång, och, helgad och försonad,
Öfver stoftets kretsande planeter,
Skall du ingå genom ärans portar.
Eric Johan Stagnelius.
Källa: Project Runeberg ·
