Sida 237
1844
— i Sveriges hufvudstad.
Roddarmadammer vid Logdrdstrappan: »Söta Madame! gdr det inte an att vi lägga
bort titlarne?» Aqvarell: Fritz von Dardel.
»Flugmötet» vid Kornhamns tor g.
Från den punkt der Vestra Slussbron (Röda slussen), ligger, går långs vattnet, en rad låga stenruckel med handelsbodar fram till Kornhamnstorg. Der dessa slutar, finns vid stranden, omedelbart bredvid de s. k. fiskblöterskornas plats, ett offentligt cabinet d'aisances, ett ohyggligt, smutsgult träskjul. Följer man sedan vattnet åt, kommer man till det beryktade »Flugmötet», den centrala samlingsplatsen för sopor och afskräden från Staden mellan broarna. Den är om-hägnad af ett plank. Under hösten, vintern och våren växer massorna, och slutligen lyfter de sig öfver plankets skydd. Längs planket går, åt sjösidan, en smal träbro, som leder till roddarbåtarna, hvilka för passagerarna till Ragvaldsbro. Man kan knappast tänka sig en kraftigare inrättning för spridande af smittämnen än detta »Flugmöte». Hela denna massas inre är naturligtvis i jäsning. Vårsolen torkar det öfversta lagret, och vinden sprider det stinkande dammet vidt omkring. Millioner af stora, feta flugor utför återstoden af arbetet. Hvarje stadsdel har sin egen, liknande inrättning.
»Ful i mun, som en Roddarmadam».
Roddarmadammerna härskar på alla Stockholms vatten. Deras båtar äro groft byggda, men förträffliga genom sin stadighet och de tycks inte vara så tungrodda. Två långbänkar följa sidorna •och går ihop med aktersätet. Båtarna afgår när gummorna så tycka och ingen passagerare vidare synes vara att vänta. De istigna passagerarna tycker oftast att väntan blir för lång. De olika åsik-
terna framställas af de båda parterna, och roddarmadammernas sätt och färdigheter att uttrycka sina åsikter äro rikskunniga. När gummorna sitta i sina båtar och väntar kunder, fördrifva de tiden med konversation — ett artigt uttryck — strumpstickning, drefrepning och kaffedrickning. Deras tunga är lika fruktad som åkardrängarnas och deras lif lika hårdt som dessas: ute i ur och skur.
En eldsvåda, ett spektakel med många agerande.
Kan buller och larm uträtta något godt i denna verld, så är eldsläckningsväsen-det i Stockholm förträffligt, ty eld-
släckningsväsendet utföres under stort skrål. Det är hufvudsakligen garnisonen och stadsvakten, de s. k. »korfvarna», som serverar sprutorna. Sprutorna äro klumpiga och tunga och har mycket små hjul. Sprutan n:o 12, den berömda Tolf-van, som är placerad på Söder är en af de kraftigaste och väcker alla pojkars beundran, då den under ett ohyggligt dån köres öfver den ojämna stenläggningen. Hvar spruta ledsagas af ett stort, rundt kar, svarttjäradt, stående på ett lågt underrede med ytterst små hjul, ej större än stora trissor. Vatten skaffas fram genom körning från brunnarna och från de pumpar, som finns på några ställen af Stockholms stränder. De stora sprutorna pumpas af 12 man, och dessa 12 man nedlägga ej ringa del af sin energi i sång, d. v. s. i skrän. Manskapet bär grå — möjligen en gång hvita långrockar och svarta, lackerade eller oljemålade hattar med rund kulle och ofantliga brätten. Från de närmaste husen sändes ofta brännvin till folket hvarigenom hvarken larmets intensitet minskas eller arbetet ökas.
När elden är slut, utsändes den s. k. glädjetrumman, d. v. s. trumslagare genomvandra hufvudgatorna och väcker dem af befolkningen, hvilka möjligen sofver, för att meddela den glädjande underrättelsen, att all fara från en i en aflägsen stadsdel inträffad och för dem ofarlig eldsvåda nu är öfverstånden.
Utanför en tidningsbureau vid Stadssmedjegatan.
Teckning: J. F. Cronstedt.
Källa: Project Runeberg ·
