Sida 123
Estländingen
ord som, oaktadt de voro otäckt sträfva, likväl hade en öm ton. Månen lyste vemodigt på en förfallen spisel, i hvars hörn innerst tycktes lura ett mångfotadt odjur, som dock vid närmare betraktande befanns vara endast en beskedlig golfrecensent, d. v. s. en viska. Målaren tog viskan i sin högra hand och sopade rent ett hörn på hällen, satte sig och sade: »Jag fryser; kan ni inte göra upp eld?» Estern svarade: »Eld äter sömnen upp, sömn tarfvar den sjuke,» men gumman hväste: »Elda ni! Jag fryser!» Estländingen gick ut att skaffa bränsle. Då vinkade gumman åt målaren, och han satte sig vid hennes sida. Hennes bröst häfdes, och ett doft gnisslande förrådde, att några ord voro på väg till målaren. Ändtligen lät det: »Herre! Han derute är en kristen; han har i sju veckor skött mig som en gammal enkling sitt enda barn; han har plockat lingon och blåbär åt mig; mitt mjöl och min potatis har han lagat åt mig endast; sjelf har han ätit svampar. Han har plockat örter i skogen och lisat min vånda. Gud sände honom säkert till mig.» Nu var estern åter inne och sysslade i spiseln. Hans svartmuskiga ansigte blåste på elden, och ögonen gnistrade mot lågorna, som gåfvo ett demoniskt tycke åt hans hufvud. »Han är en Guds engel,» fortfor gumman, »och när han intet har att bestyra, lutar han sitt hufvud mot bröstet och mumlar underliga ord. — — — — Nu kan jag ej mer — gif mig — — — — Jesus Krist—.» En rossling afbröt det hela ordet, hon kastade sig något åt sidan och gaf upp sin anda. Nu lefde elden upp och sprakade muntert. Estern såg en stund på den döda, derefter drog han täcket öfver hennes ansigte och föll på knä vid sängen, tyst bedjande. Målaren tyckte att han hörde några toner från en sällsam, ljuflig musik, som försvann i fjerran. Han iakttog någon stunds tystnad, ty det äfventyr han råkat ut för sysselsatte hans själ. Han hade nyss beundrat en skön natur och sett himmelens sol gå ned i hafvet; nu var han vittne till menniskoeländet och hade sett ett menniskolif slockna.
»Du kan just säga mig hvad du är för en karl,» afbröt målaren den hemska tystnaden, »och hur du kommit hit.»
»Herre!» började denne på sitt lands språk, »jag är en född träl under baron Falkenberg på Schwartzenhaus. Jag hade lärt mig smida, slöjda och hvarjehanda annat. I Riga hörde jag talas om en socken på Dagö, som af svenska kung Karl XI hade fått ett bref på frihet. Presten på ön
Källa: Project Runeberg ·
