Berättelser 7. Taflor och berättelser. Del 2

var en gammal savolaksare från svenska tiden och höll ihop med bönderna, som förtrycktes af sin herre, furst Mailowsky. Han tog reda på frihetsbrefvet bland kyrkans papper, slog sig ihop med ett par dugtiga bönder och for med dem till kejsaren för att begära hans bekräftelse. Kejsaren satte sitt namn på pergamentet bredvid den store svensk-kungens, och alla socknemännen blefvo fria. Detta hände för många år sedan. Jag var en gång hos min mormoder, hvars man varit klockare. Hon läste i sin bibel, när jag kom. När jag såg på bibeln, märkte jag ett gulaktigt stycke skinn. Jag undersökte det och upptäckte bokstäfver; men det var ett språk som jag ej begrep; på min fråga derom svarade gumman, att hon nyttjade det som märke mellan gamla och nya testamentet, samt att det var skrifvet af en svensk kung. Jag fick en tanke: det är ett frihetsbref. Jag begärde och fick brefvet af min mormor, då jag lät henne förstå hvad det kunde vara. Derpå gjorde jag en vandring till svenskefar på Dagö, för att rådfråga honom. Han besannade min förmodan; äfven åt vår socken hade den store vesterkungen gifvit frihet. Då återvände jag hem, gick till vår prest och bad honom fara till kejsaren. Men vår prest var en tysk student, som hade blifvit landsförvist från Tyskland, för det han talat om frihet der i landet; han ville nu vara försigtigare och gick derför till Falkenberg med brefvet för att förfråga sig. Grefven skrattade, tog brefvet och sade: »Jag skall sjelf skaffa det till vederbörlig ort.» Nog fick presten ett fat vin, men vi fick aldrig någon frihet. Vi hörde aldrig af hvarthän vårt frihetsbref tog vägen. Emellertid fäste grefven alltid sina grymma vargblickar på mig. En gång, när jag stod i smedjan, steg han af sin ridhingst utanför och ropade ut mig och befalde mig se åt, hur det var med skorna på bakhofvarne. Jag gjorde så, fann en bortfallen, ditsatte en ny och bugade mig för min nådige herre. Han kastade sig i sadeln, gaf mig till betalning ett rapp öfver ansigtet med ridspöt och försvann. Jag, grefvens hund, måste tiga och lida, men min hund förföljde honom skällande. Uppretad af denna och dylika misshandlingar, vandrade jag en dag från hemmet och var snart i Finland. Snart lyckades det mig öfvertala en finsk bonde, hvilken jag i en storm lyckats rädda, att sätta mig öfver till Sverige, ty, tänkte jag, ett land som haft en konung, hvilken utdelat frihetsbref, måste väl sjelf vara fritt och icke förskjuta en arm