Sida 81
Renskrifvaren
Tituleringen beledsagades af den mest kruserliga bugning.
»Ha!» utbrast flickan, tagande ett steg tillbaka.
Det var ett visst minne, som drog foten tillbaka. Sex månaders sus och dus i stora verlden hade i bakgrunden trängt detta minne; men nu i den afgörande stunden rusade det fram för att bevaka sin rätt.
»Den stackars Rudolf!» suckade Therese ovilkorligen.
»Slidder sladder!» yttrade grosshandlaren. »Din salig mor, Therese, hade redan varit kär i två, innan hon blef kär i mig... Det der hör till naturens ordning, mitt barn... Det måste först vara en flyktig vår innan den rätta sommaren kommer... Men, för all del, inte går det an att lemna grefven så länge allena.»
Derefter tog han sin dotter vid handen och mera drog än ledde henne ut genom salar och kabinett, till dess de ändtligen hunnit öfver tröskeln till stora förmaket, der det bleknade minnet af mer än tvåårig kärlek skulle kämpa mot den ögonblickligt strålande bilden af en husarjacka med greflig krona öfver.
Hvem blef segraren?»
*
4. Trohet intill döden.
Det var en afton och novemberafton till på köpet. Blåst, regn och mörker hjelptes åt för att göra Stockholms gator så obehagliga som möjligt. Synnerligast var Skeppsbron svår att passera, till följd af den ostliga vinden, hvilken låg på ifrån Saltsjön och tjutande pinade sig in i de många smala gränderna.
Allt detta hindrade likväl ej en större och blandad folkmassa att trängas utanför och inuti portgången till ett af de större husen, hvars första våning var rikt upplyst.
»Gud vare lof, att man kom helskinnad ut igen!» pustade en medelålders herre till en annan i hans sällskap. »Hvad säger du om vi skulle snudda in på närmaste källare och tömma ett glas för det unga brudparets lycka?»
Källa: Project Runeberg ·
