Sida 83
Renskrifvaren
öronen, så att den skylde hela ansigtet, följde dem länge med ögonen. Derefter, sedan de begge hedersmännen försvunnit, vände han blickarne mot den strålande fönsterraden, flyttande dem från det ena fönstret till det andra, men sjelf orörlig som en bildstod.
»Nå, hvad tyckte du om bruden, min lilla beskedliga?» frågade nära den unge mannen en karlröst.
»Åhjo, som folket är mest,» svarade en qvinnostämma.
»Som folket är mest, säger hon... Jag tyckte det var det finaste papper jag någonsin sett.»
»Åhja, nog var hon grann... den der sidensargen kostar pengar den, skall jag säga... Det är ingen konst att vara vacker, när man är så der tillklutad.»
»Jaså, det stack henne i näsan, tror jag?»
»Men det vet jag, att om jag stode brud, inte skulle jag stå så der och flina och grina med marskalkarna, för det passar inte en brud, det.»
Den unge mot fönstren stirrande mannen spratt häftigt till vid dessa ord.
»Kostar det på henne?» ropade karlstämman.
»Kostar på mig?... Lika litet på mig som på honom... Aj, låt bli mig, hör han!»
Den unge mannen aflägsnade sig några steg från huset långsamt och med nedböjdt hufvud.
»Hon skulle vara glad, vara lycklig på en sådan dag!» mumlade han för sig sjelf. »Omöjligt, omöjligt!... Men om?... men om?. .. om!... Jag måste bli öfvertygad, om också mitt hjerta skulle brista!»
Derefter kastade han sig in bland den nya skara, som nu höll på att armbåga sig uppför trapporna.
Efter ett förtvifladt arbete blef ändtligen den skaran, till hvilken den unge mannen hörde, insläppt i rummet, der bruden visades.
Det var en stor, af tvänne kronor upplyst salong, hvars golf betäcktes af en turkisk matta.
Midt under den närmaste ljuskronan visade sig bruden, strålande af ungdomens hela behag, för att ej tala om siden, blonder och juveler. På hvar sin sida om henne stodo tvänne husarofficerare med gyllene armstakar i händerna och bakom henne i en bländande halfcirkel ett halft dussin de utsöktaste brudtärnor.
Källa: Project Runeberg ·
