Sida 84
Renskrifvaren
Ett sorl af beundran genomlopp först den åskådande skaran. Derefter börjades de vanliga glåporden, riktade dels mot bruden, dels mot marskalkarne och brudtärnorna. Sådant var bruket åtminstone den tiden, ett rått bruk, som nu mera lyckligtvis hos oss är afskaffadt.
»Kors hvad här ser grannt och galant ut!» yttrade ganska ljudeligen en i hopen.
»Tag sju för tu, så får du lika grannt och galant, din arma anka!» svarade en annan lika högt.
»Fan så vackra glaskulor i ljuskronan!» anmärkte en tredje.
»Glaskulor, säger du?» invände en fjerde; »kalla dem hellre den fattiges svettdroppar!»
»Vet ni hvarifrån den rike tar sitt bästa siden?» frågade en femte.
»Nej, nej!»
»Jo, han flår skinnet af den fattige... det är ett siden som duger det, skulle jag tro.»
»Ha, ha!»
»Det vill säga, att vi litet hvar ha våra flikar i den der brudklädningen.»
»Tänk om vi nu på eviga minuten skulle ta våra flikar tillbaka.»
»Tyst!» ropade en af marskalkarne, som tyckte att det gick väl långt.
»Så sa' kålmasken till sparfven också,» replikerade en af de objudna; »men vet ni hvad sparfven svarade?»
»Nej.»
»Jo maten ska tysta mun, sa’ sparfven, och derpå sluka’ han kålmasken.»
»Ha, ha, ha!»
Den ifrågavarande unge mannen, som alls icke äflades att tränga sig fram bland de främsta, höll sig likväl oupphörligt på tåspetsarne för att icke gå miste om de obetydligaste uttryck i brudens ansigte.
Det fanns troligtvis ingen bland åskådarne som icke pustade och svettades; men han på tåspetsarne var den ende som svettades kallsvett, och hvitare var ej brudens sidensarge än färgen på hans ansigte. Det ryckte våldsamt i hans läppar, men icke ett ljud, icke ens en suck banade sig väg mellan dem.
Källa: Project Runeberg ·
