Sida 86
Renskrifvaren
Orden, ehuru framsagda med blott half röst, blefvo dock medelst den högst egna tonvigten hörbara genom sorlet och anmärkningarna. »Trohet intill döden!» upprepade en af grannarne; »hvem talar om trohet intill döden?»
»Det är med troheten i döden som med ärtorna i ärtskålen på Tre Väpplingar,» yttrade en annan; »man måste söka dem med bloss eller hugga dem med ljuster.»
»Der har jag för troheten, sa’ Billingen, satte sillbenet i halsen,» tillade en tredje.
»Nej, men se, se!» ropade flere om hvarandra. »Bruden faller!... Ansigtet är som en sillmjölke!»
»Hon är sjuk,» upplyste en qvinnas röst; »det är följden af att snöra sig så man är som en geting om lifvet.»
»Vatten! Eau de cologne!» ropades ängsligt från alla sidor af salongen.
Klösande sig i ansigtet med naglarne, liksom hade han blifvit ursinnig på sig sjelf öfver de obetänksamma, ofrivilliga orden, rusade den unge mannen på dörren, kastande sig handlöst emot den nya afdelning af nyfikna, som hastade upp.
Huru han ensam kommit igenom den täta, påträngande och hårdhändta folkmassan, begrep han ej, när han ändtligen fann sig stående på gatan. Hans hatt var tillbucklad och rocken sönderrifven, men han såg det ej. Hans händer och ansigte blödde; han kände det ej.
Han befann sig i en af dessa stunder af lifvet, då man tror, att ingenting annat återstår här på jorden än ens egen sorgliga tillvaro.
*
5. Huruledes en af de objudna får något med af bröllopskonfekten.
Natten var inne, men ännu lyste det i den första våningen. Folkmassan var längese’n försvunnen, men i dess ställe syntes en rad af vagnar. Tvänne karlfigurer med käppar stodo i porten. Det var polisbetjenter, af Hymen enkom bestälda för aftonen för att hålla lugnet vid makt, hvilket också lyckades, sedan folket aflägsnat sig.
Källa: Project Runeberg ·
