Sida 96
Renskrifvaren
»Tack för den upplysningen!» sade främlingen; »det var det bästa af allt.»
Och kommissionären och arrendatorn skildes åt, för att aldrig råkas mera.
*
8. Ett möte.
Ett halfår hade försvunnit. Det var en klar sommarmiddag och följaktligen rätt trefligt att besöka Carl XIII:s torg, der stockholmsboarne tyckas trifvas, notabene de af dem som ha tid och råd att promenera på blanka förmiddagen och derjemte äro så fint och modernt klädda, att de utan förlägenhet kunna njuta af alléernas grönska.
Bland de promenerande befann sig en medelålders militär, civilt klädd med Svärdsordens band i knapphålet. Han ledde vid armen en yngre dam, synbarligen af stora verlden och i utsökt toalett.
Det ståtliga paret hade gjort några hvarf fram och tillbaka i vestra allén, då det stannade framför en äldre man, hvars starkt solbrända ansigte och hela sätt för öfrigt röjde en landsbygdens son.
»Åh, se min goda arrendator!» ropade damen.
»Mjukaste tjenare, fru grefvinna!» helsade landtmannen och skakade fryntligt den fina hand som räcktes honom.
»Det är herr Lundberg, som jag så ofta talat om,» presenterade grefvinnan, »och som visade mig så mycket deltagande när jag bodde hos honom.»
»Jag ber ödmjukast, ber allra ödmjukast!» utlät sig arrendatorn, skrapande med fötterna i sanden, så att det stod som ett moln kring honom.
»Det är öfverste Dirès,» fortfor grefvinnan, »öfverste Dirès, min fästman.»
»Allra ödmjukaste tjenare!» inföll arrendatorn; »får äran gratulera... Gratulerar och önskar att...»
»Det fägnar mig att få göra er personliga bekantskap,» inföll öfversten; »grefvinnan har talat mycket om er.»
Källa: Project Runeberg ·
