Sida 97
Renskrifvaren
»Mycket smickrad, mycket smickrad,» krusade arrendatorn; »nog var välmeningen god alltid, men förmågan... Tillgångarna... Det kan inte vara så på landet som i staden... När man bara är simpel arrendator och har ett drygt arrende som...»
»Det skulle glädja oss att få bevisa er vår tacksamhet, min bäste herr arrendator.»
»Inte var det något att tacka för,» bedyrade denne, »hennes nåd gjorde ju alltid reda för sig, blef aldrig skyldig oss något, utan tvärtom...»
»Och ni har ännu inte fått spaning på den som bidrog till mitt och de minas uppehälle under den tid jag bodde hos er?» frågade grefvinnan; »min farbror ålade mig strängeligen att tala med er derom, och jag ärnade en dag besöka er och er förträffliga hustru.»
»Hvad det skulle glädja mig och min beskedliga hustru!... Men hvad de der bidragen beträffar... Hvad den der personen anbelangar, så har jag ännu inte fått någon nys om honom, ty... Men för fan! Förlåt jag svor, men jag vill vara skapt som en ekorre om det inte är han som kommer der, jo, min själ, är det inte så!... Kors så besynnerligt, att just som man talar om honom, så...»
Öfversten och grefvinnan, följande arrendatorns blick, vände sig om. Öfversten förblef lika lugn, men icke så grefvinnan.
»Evige, barmhertige Gud!» ropade hon, dignande i öfverstens famn; »han!... Det var då han!...»
*
9. Slutet.
Det hade förflutit en vecka efter den dag, då den besynnerlige renskrifvaren, hvilken, efter hvad läsaren och läsarinnan troligen redan gissat till, icke var någon annan än den olycklige f. d. notarien Ek, besökte författaren och gaf honom del af sina öden och dem nu författaren i sin ordning meddelat.
Källa: Project Runeberg ·
