Sida 24
31
Midhat pasja — Midsommar
32
lande vidunder, vilket i den sista striden skall dräpas av Tor. I Snorres Edda säges Loke vara M:s fader. M. är den nordiska motsvarigheten till Leviatan (se d. o.).
Midhat pasja, f. 1822, d. 1884, turkisk reformpolitiker, var storvesir 1872 och ånyo 1876 — 77, sedan han genomdrivit såväl sultanen Abd ul-Aziz' som dennes efterträdares störtande. M. var upphovsman till en kortlivad konstitutionell författning. Efter sin avsättning anklagades M. 1881 för delaktighet i mordet på Abd ul-Aziz och bragtes om livet.
Midi', fr., middagstid, södern (s. Frankrike) ; ingår i sms. ss. Canal du Midi, Pic du Midi, Dent du Midi.
Midia, stad i Turkiet, vid Svarta havet. Jfr Balkankrig e n 19 1 2—1 3 sp. 1030 f.
Midinette [-nä'tt] (fr., av midi, middag), skämtsam benämning på parisiska sömmerskor, som under middagsrasten promenera omkring i stora skaror.
Mi'djan, m i d j a n i' t e r, en med Israel besläktad nordarabisk beduinstam, sannol. bosatt ö. om Akabaviken. Omkr. 1100 f. Kr. företogo M. jämte andra ökenstammar ett anfall mot mell. delen av Palestina men blevo tillbakaslagna av Gideon (se d. o.).
Midleton [mi'ddlt8n], S:t John B r o d r i c k, earl of M., f. 1856, brittisk politiker, konservativ led. av underhuset 1880 — 1907. M. var krigsminister 1900 — 03 och minister för Indien 1903 — 05. Godsägare på s. Irland, motarbetade han home rule och sedermera öns delning.
Midljud, språkljud inuti ett ord.
Midlothian [midlAo'dhi9n] 1. Edinburghshire, grevskap
i 8.Ö. Skottland, s. om Forthviken. Bördig jord, goda betesmarker och kolfält. Betydande jordbruk, bergsbruk, industri, fiske; livlig handel och sjöfart. 510,000 inv. Huvudstad Edinburgh.
Midnatt, tidpunkten för solens undre kulmination. Jfr Middag.
Midnattssol kallas solen, då den är synlig vid sin undre kulmination, vilket förhållande möjliggöres genom jordaxelns lutning (se Jorden sp. 182).
Midrasji'm, se Judisk litteratur sp. 238 f.
Midshipman [mi'ddsjipm8enn], eng., "midskeppsman", engelsk och amerikansk benämning på sjökadett.
Midsommar, det folkliga namnet på 24 juni, i den kristna kalendern helgad åt Johannes döparen (vars födelse enl. evangeliet inträffade 6 mån. före Jesu). Liksom den kristna julen (se d. o.) grundar sig dess helgd urspr. på dess närhet till solståndet. Flerstädes i den antika världen firades sommarsolståndet med religiösa bruk, av vilka rester ännu kvarleva i europeisk folksed. Sannolikt har det förkristna nordiska årets M. liksom dess midvinter (se Jul) ej sammanfallit med solståndsdagen utan infallit senare. Emellertid har firandet av den med hedniska bruk förknippade S:t Johannesfesten tidigt spritt sig även till Norden och där övertagit den gamla M:s namn och funktioner. I de gamla danska och norska provinserna, där festen allmänt benämnts S:t Hans, liksom i Danmark, firas S:t Hansaftonen huvudsakl. med brännandet av bål, medan i Sverige för övrigt, åtminstone sedan 1600-t., majstången och lövandet av husen (se Maj) förekommit på midsom-
Källa: Internet Archive ·
