Sida 733
1441
Oskar
1442
till Ryssland, och O. drevs då längre i skandinavisk riktning än förut. 1S57 erbjöd han danske konungen en defensivallians med garanti för Slesvig. Då detta förslag avböjdes, emedan Holstein ej var inbegripet, drog sig O. djupt sårad tillbaka. Säkerligen bidrog denna besvikelse till att hans länge försvagade hälsa samtidigt bröts av en sjukdom, som medförde ett långsamt avtynande. Regeringen övertogs 1858 av kronprins Karl. O. var sedan 1823 gift med Josefina (se d. o.) och hade med henne sönerna Karl, Gustaf, Oscar och August samt dottern Eugenia. — 2. O. II, den föreg:s son, f. 1829, d. 1907, hertig av Östergötland. O. ägnade sig åt sjövapnet, i det han deltog i flera flottexpeditioner till avlägsna farvatten, arbetade för den "stora flottans" utveckling och författade skrifter i sjömilitära ämnen. För vetenskap och litteratur hade O. alltid livligt intresse, och han var en frikostig mecenat. Han hade konstnärlig och musikalisk begåvning och framträdde som skald, vanl. under namnet Oscar Fredrik; bl. a. skrev han en diktcykel, Ur svenska flottans mumen (1858). Under broderns, Karl XV :s, regering hade han intet politiskt inflytande. Som konung (1872) avblåste han de föregående årtiondenas demonstrationspolitik mot Ryssland och Tyskland; särskilt verkade han för ett gott förhållande till Tyskland. O. var strängt konstitutionell, och genom statsministerämbetets inrättande 1876 kom regeringskursen mindre än förut att bestämmas av konungen. Vid ministerskiftena var dock hans insats ofta betydelsefull. Samarbetet mellan regering och riksdag önskade O. säkerligen ordnat ung.
Oscar II,
i överensstämmelse med E. G. Boströms "rikspolitik" på 1890-t., under det parlamentarismen var honom tämligen främmande. Försvarsfrågan torde ha legat honom närmast om hjärtat, och det var säkerligen till väsentlig del 0:s outtröttliga intresse, som höll den uppe trots komplikationerna i riksdagen. I 1901 års härordning genomfördes äntligen den allmänna värnpliktens grundsats, fastän icke på ett för O. fullt tillfredsställande sätt. I den omstridda tullfrågan var O. principiell frihandlare. Då tullskyddssystemet segrade 1887, arbetade han för försoning. I en diktamen till statsrådsprotokollet (12 okt. 1888) framhöll han skyldigheten för statsmakterna att — med hjälp av de ökade tullinkomsterna — söka genom ålderdomsförsäkring bispringa kroppsarbetarna. I rösträttsstriden, som fyllde senare delen av 0:s regering, gjorde han en personlig insats genom att 1906 vägra ministären Staaff att
46. — Lex. VIII.
Källa: Internet Archive ·
