Sida 719
1413
Ornamentik
1414
grip. — Den romerska O. utgör en utveckling av den förniima enkelheten hos den grekiska till en större rikedom och rörlighet men stundom ocksä en viss överfyllnad. SärBkilt utbildas akantusrankan och kombineras med nya motiv, ss. masker, kranier, kandelabrar, troféer, ymnighetshorn, putti och fantasiväsen. Även nya, naturalistiskt behandladi växtmotiv, ss. vinranka, lager oi !i eklöv, samt festoner (se d. o.), till komma. En fantastiskt nyckfull O. utvecklas i de romerska och pompejanska väggmålningarnas skenarkitektur och grottesker (se d. o., Målarkonst sp. 463
Nordisk djurornamentik. Svärdsskldbeslag från Gotland. 700— 800-t.
och Pompeji). — Under första årtusendet e. Kr. fortleva i de kristna Medelhavsländernas konst, främst den hysantinsTca, klassiska ornamentsmotiv men förändras under orientaliskt inflytande pä mångfaldigt sätt. Den plastiska akantusrankan förvandlas till ett i spetsiga småblad upplöst, platt, yttäckande slingmönster (se ill. till Kolonn sp. 1026) . — Ännu starkare framträder denna utveckling i den muhammedanska konstens O., vars förnämsta motiv, arabesken (se d. o.), även utvecklats ur akantusrankan. — I n. och mell. Europa framträder under folkvandringstiden (se d. o.) en säregen O., som främst kännetecknas av de ofta med
Normandisk ornamentik. Portal & katedralen 1 Lincoln. 1100-t.
utomordentlig dekorativ fantasi behandlade flätmönstren, som dock utbildas på olika sätt inom olika områden. De geometriska bandflätningarna äro främst knutna till langoiarderna i n. Italien och förekomma särskilt i stenskulptur å kyrkoinventarier men återfinnas även t. ex. å angelsachsiska och iriska stenkors (se ill. till Irland sp. 1502). I den iriska O., som rikast utbildas i handskriftsmåleriet, ingå därjämte äldre keltiska element och en djurornamentik av samma art som den nordiska, vilken når sin högsta utbildning under vikinga-
Eomansk djur- och växtornamentik. Kapital i Salnt Eutrope, Saintes. 1100-t.
Källa: Internet Archive ·
