Sida 335
657
Naturam etc. — Naturfilosofi
658
grundtendens med realismen (se d. o.)- Stundom användas de bägge termerna utan egentlig åtskillnad, ofta får dock N. beteckna en skärpning av verklighet skravet, särskilt till att omfatta tillvarons mörka och osköna sidor. I övrigt har N". som allmän term avseende såväl på motiwalet som uppfattningen och framställningssättet. 1 konsten användes termen främst om formgivningen som motsats till dekorativa och stiliserande riktningar (jfr Målarkonst sp. 45S). Inom litteraturen betecknar N. framför allt en bestämd företeelse, den franska N. vid lSOO-t:s slut, som utgående från Flauberts och bröderna Goncourts romaner, fick sin ledande författare i Zola, vilken även formulerade dess program. Enl. detta är det litteraturens uppgift att, byggande på ett material av faktiska iakttagelser, "mänskliga dokument" (documents humains), tillämpade på ett fingerat fall, åstadkomma en skildring av sociala förhållanden, främst miljöns och ärftlighetens inverkan, av samma sanningsvärde som en rent vetenskaplig undersökning. Denna "experimentella" metod, som resulterade i ingående miljöskildringar och fysiologisk-psykologiska analyser, fann främst sin tillämpning i romanen, men även dramat sökte N. reformera, främst genom avskaffandet av den medvetna intrigen. Från Frankrike spred sig N. till de flesta länder. I Norden banade G. Brändes på 1870-t. väg för N"., som i Sverige behärskar 1880-t:s litteratur, främst representerad av Strindbergs författarskap under detta skede. Redan efter Zolas La Terre (1887) gjorde sig i Frankrike en reaktion mot N. gällande, som i än kraftigare form framträder
med symbolismen (se d. o.). — N a t u r a 1 i' s t, anhängare av naturalism i någon bemärkelse. — Naturali'8ti8k, till N. hörande; naturhärmande, naturtrogen.
Natu'ram ezpellas fu'rca, ta'men u'sque recu'rret, lat., "du må utdriva naturen med en högaffel, hon skall ändock alltid återkomma", citat från Horatius.
Natu'ra non fa'cit sa']tus, lat., "naturen gör icke några språng", en från äldre tider stammande, bl. a. av Leibniz använd formulering för kontinuiteten (se d. o.) i allt skeende inom naturen.
Naturaprestation, avgäld, utskyld, som utgöres i varor 1. dagsverken. Jfr In natur a.
Naturdyrkan, dyrkan av föremål 1. företeelser i naturen, ss. källor, floder, stenar, träd, himlakroppar o. s. v. N. är besläktad med animism (se Ande sp. 409) .
Nature morte [-ty'r mårrt] fr., "död natur", detsamma som stilleben.
Naturfilosofi, term, som i engelskt språkbruk i regel är likbetydande med speciella naturvetenskaper, särskilt fysik och kemi, i kontinentalt närmast att med Kant karaktärisera ss. försöket att återföra de många olika naturkrafter, som för oss omedelbart äro givna, till så få grundkrafter som möjligt, ss. ock skett i de partier av Schellings och Hegels filosofiska systembildningar, vilka kallas N. Hos äldre filosofer, ss. Chr. Wolff, motsvaras N. av begreppet kosmologi (se d. o.). Termen N., som på grund av Schellings och Hegels konstruktivt ensidiga N. länge hade en dålig klang i naturvetenskapliga kretsar, har rehabiliterats av en stor naturforskare, kemisten Wilhelm Ostwald, sedan 1901 utgi-
Källa: Internet Archive ·
