Sida 56
95
MinisteransTarighet
96
(se M i n i s t e r an s varighet). En regering utgöres dels av fackministrar ("med portfölj"), vilka stå i spetsen för var sin gren av förvaltningen (ministe'rium, i Sverige departement), dels (i de flesta länder) av rådgivande (konsultativa) M. ("utan portfölj"). M. bilda en, om ock ej alltid politiskt enhetlig, så dock samarbetande korporation, m i - ni8tä'r 1. kabinett (jfr d. c), regering 1. statsråd. Inom ministären finnes flerstädes en M. med ledarställning (ministerpresident, premiärminister, konseljpresident, statsminister). Ministärens överläggningar och beslut ske i regel samfällt i ministerråd, konselj 1. (i Sverige) statsråd (se vid. d. o.) inför statschefen 1. (bl. a. i England) med premiärministern som ordförande. — För ministerinstitutionens olika utgestaltning i såväl monarkier som republiker är maktfördelningen mellan regering och folkrepresentation avgörande. Vid parlamentarism, som föi-ekommer typisk i England, saknar konungen inflytande på ministären, och dennas tillsättning, politiska existens och avgång beror helt av underhuset. Konungen har blott att till premiärminister kalla den, som det härskande partiet i underhuset utpekar, samt utnämna den av denne i samråd med partiets förtroendemän utsedda ministären. Vid konstitutionalism åter äger statschefen bestämmande inflytande över M:s tillsättning och avskedande, och M:s karaktär av rådgivare vid statschefens beslut är där mera framträdande. I För. Stat. och flera efter dess förebild ordnade konstitutionella republiker medför i regel presidentskifte
även ministerskifte, och premiärministerinstitutionen saknas. — I de tyska delstaterna efter 1918 samt i Estland m. fl. länder väljas M. av folkrepresentationen och är premiärministern tillika statsöverhuvud. — I Sverige har utvecklingen under 1900-t. alltmer gått från konstitutionalism till parlamentarism.
Ministeransvarighet, ministrarnas ansvar för sin ämbetsförvaltning. Juridisk M. åvilar ministrarna för lagstridigt förfarande och utkräves av folkrepresentationen i en 1. annan form. Enl. Englands förebild har För. Stat:s unionsförfattning upptagit proceduren med underhusets (representanternas hus) åtal inför överhuset (senaten), vilken dömer (selmpeachment).I Sverige äger enl. R. F. § 106 riksdagens konstitutionsutskott allena att väcka åtal mot statsråden, vilket åtal av justitieombudsmannen fullföljes inför riksrätt (se d. c). — Den politiska M. är främst en produkt av den under 1800-t. framträdande parlamentarismen. Allteftersom folkrepresentationerna erhöUo avgörande makt, ersattes den juridiska M. med mera lätthanterliga parlamentariska åtgärder, SS, misstroendevota, nekande av anslag o. s. v., vilka tvinga ministären att foga sig 1. avgå. I Sverige stadgar R. F. § 107 en särskild s. k. politisk ansvarighet för statsråd, som i sina rådslag ej iakttagit "rikets sannskyldiga nytta" 1. icke utövat sitt ämbete med "oväld, nit, skicklighet och drift". I dylika fall kan riksdagen, sedan konstitutionsutskottet hörts, hos konungen anhålla, att ifrågavarande statsråd måtte avlägsnas. Denna lagstadgade form för den politiska M:s utkrävande har dock alltmer fått
Källa: Internet Archive ·
