Sida 298
1851
J. L.
Författaren till ”Fänrik Ståls sägner” gästar Sverige.
— Af nyheter med dagens post må nämnas, att skalden Runeberg d. 29 Juni anländt med ångbåts-lägenhet från Finland till Stockholm. Han har aldrig förr sett det land, på hvars språk han skrifvit så mycket skönt.
— Vännerna af Runebergs Sångmö hafva för honom gifvit en festlig måltid i Trädgårdsföreningens lokal. Arrangörer äro tvenne hans landsmän, Riks-Arkivarien J. Nordström och Kyrkoherden G. H. Mellin., Runeberg besökte d. 2 Juli, på aftonen, i sällskap med ett större antal litteratörer Mosebacke, för att betrakta den ryktbara utsigten öfver hufvudstaden.
Visiten i Sverige var ansträngande.
— Professor Runeberg, som gästat vår hufvudstad, afreste d. 13 Juli tidigt på morgonen med ångfartyg till Gefle och vidare norrut. Den till sitt väsende, serdeles enkle och flärdfrie mannen var under sin vistelse härstädes, föremål för en daglig hyllning, som stundom nästan satte honom i förlägenhet; och han lärer flera gånger yttrat, att han fann allt i Sverige förträffligt, saknande blott ett, nem-ligen att hinna hvila något emellan de ständiga bjudningame, då han icke ens hann besöka mer än en liten del af dem, som hade räknat såsom en heder att hafva författaren af Fänrik Ståls sägner till gäst.
A ftonbladet.
Runeberg i Sverige.
J. L. Runeberg.
VÅRT LAND.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus.
Vår stjemenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, hvad här som syn, som sång Vårt hjerta rört engång.
Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det Finska folkets hjerta slog,
Här bars hvad det fördrog.
Hvem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungrens qval, Hvem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod?
Här är oss ljuft, här är oss godt, Här är oss allt beskärdt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått, Hvad finns på jorden mera värdt Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land, Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa gladt på sjö och strand Och säga: Se det landet der,
Vårt fosterland det är!
Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjernedans, Der tår ej gjöts, der suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Der sång och trohet byggt,
Der lifvets haf oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var gladt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång.
J. L. Runeberg.
Källa: Project Runeberg ·