Sida xxxviii
24
TEKNISK TIDSKRIFT
14 Febr. 1912
Enligt mina observationer på platsen åtgick i genomsnitt endast 1/2 minut för tippning af en kolvagn samt återförandet af densamma till horisontalt läge. Det fordras ju äfven någon tid för vagnens vägning samt för inoch utväxlingen vid tippspåren, men för att minska denna tid har man anordnat 2:ne vändskifvor (fig. 2) med hvar sitt stickspår till tippen, så att medan en vagn tippas, väges samtidigt den nästföljande vagnen och göres klar för inväxling. Stort mer än 2 minuter behöfva ej förflyta mellan 2 på hvarandra följande tippningar.
Antagas vagnslasterna till i genomsnitt 1 5 tons, så bör utan svårighet en omlastning af 400 tons per timme kunna uppnås per koltipp. En del tippar äro försedda med kolbehållare, rymmande intill 70 tons. Då fartyget behöfver förhalas under inlastningen, så tippas kolvagnarna under tiden i behållaren, som därefter på en gång tömmes ned i fartyget, hvarigenom ingen nämnvärd väntetid behöfver förekomma för kolvagnarna. Den elektriska energiförbrukningen uppgår till cirka 0,6 kw-tim. per tippning, motsvarande en strömkostnad af cirka 5 Pf. per kolvagn eller I/3 Pf. per ton kol.
Från Ruhrort bogseras kolpråmarna (fig. 4) vanligen 3 å 4 i taget uppåt och nedåt Rhenfloden medelst kraftiga bogserbåtar. Pråmarna lasta stundom ända till 3 000 tons, och de största bogserbåtarna äro försedda med maskiner, utvecklande öfver 1 000 hästkrafter.
En af de förnämsta orterna för kolinförsel vid Rhenfloden är Mannheim. Hamnförhållandena hafva här utvecklat sig på liknande sätt som i Duisburg och Ruhrort,
ehuru i mindre skala. Enligt senast tillgängliga årsredogörelse uppgår varutransporten i Mannheims hamn till cirka 6 mill. tons per år. Kolomlastningen är här så tillvida olika mot den i Ruhrort förekommande, att fartygen här måste lossas, och de mekaniska anordningarna äro därför afpassade med hänsyn till denna motsatta uppgift.
Såsom exempel på de vanligen använda anordningarna vid de större kolgårdarna vill jag anföra en af firman Mohr & Federhaff utförd utlossningsapparat uppsatt vid Stinnes kolgård i Mannheim (fig. 5).
Den stora järnkonstruktionen hvilar på 2 ben med en spännvidd af 60 meter. Mycket större spännvidder förekomma på sina ställen. Exempelvis 85,8 m. vid Stinnes kolgård i Strassburg (fig. 6), där bryggans totala längd uppgår till 1 43 meter. Benen hvila på hjul löpande å räls. Vid förskjutning längs utefter kajen erhålles drifkraften från en elektrisk motor om 30 hästkrafter. Kolhögarna uppläggas ända till 7 meters höjd, hvilket är bestämmande för höjden af järnkonstruktionen. Stolparna för den elektriska belysningen äro utförda så, att de kunna skjutas ihop teleskopformigt, medan transportbryggan passerar öfver dem. Ofvanpå bryggan löper en elektrisk kran om 5 tons lyftkraft på räls utlagda på bryggans öfversida. Då kranen befinner sig längst ut och vrides med utliggaren vinkelrätt mot kajen, så är det horisontala afståndet mellan hisslöparen och yttre bockbenet — den s. k. »totala utriggningen » — nära 16 meter. I löparen hänger en gripskopa, vanligen om 2 — 2T/2 tons kapacitet, hvilken vid nedsänkningen i kolfartyget hålles
Fig. 7-
Fig. 8.
Källa: Internet Archive ·
