Sida 343
Okt. 1912
VECKOUPPLAGAN, HÄFT. 40
343
■ 6. Ofvanför fangdammen i Mellanfallet Älfkarleby den 28/g.
■
b >g- 15- Platsen för Älfkarleby kraftstationsbyggnad den 28/g,
tär som innevarande år (fig. 4 — 7). Höstflödena äro mycket växlande, saknas ofta, men äro stundom högst ansenliga (jmf. 1909). Stigningar om vintern bero i regel af isdämning. Af kurvorna å fig. 4 — 7 framgår vidare med stor tydlighet, hurusom flödena i Dalälfven taga rätt lång tid för att tortplanta sig tran de öfre delarna af området till mynningen. I genomsnitt torde man kunna anse, att 10 12 dagar salunda kräfvas, innan flodvågen hinner från Särna och Transtrand ned till Älfkarleö.
Jämtöra vi med ledning af fig. 4 — 7 de senare årens vattenstandsvariationer med de nu skildrade normala, skola vi finna dem ganska afvikande. Vintern 1909 rådde exceptionellt låga vattenstånd, som vi se af tab. 1. Det sent inträffande vårflödet, som dock föregicks af en långsam stigning under hela maj, blef ganska högt och nådde vid Leksand +230 cm (öfver medelvattenstånd), vid Älfkarleö + 226 cm. Höstfloden blef mycket stark, nående vid Leksand +129 och vid Älfkarleö +39 cm. Följande års tidiga flod med sina skilda flöden blef mycket hög. Vi finna alltså vid Leksand det högsta värdet sedan 1900 eller +282 cm, vid Älfkarleö +250. Under sommaren och hösten sjönk vattnet däremot rätt ansenligt till — 51 cm vid Leksand, — 31 cm vid Älfkarleö. Äfven 1911 års vårflod, som inträffade tidigt och med en skarpt utpräglad förflod i april, blef hög, i det att den nådde + 251 cm vid Leksand, + 221 vid Älfkarleö. Tre år a rad hade vi alltså i Dalälfven anmärkningsvärdt höga
Fig. 17. Nedanför fangdammen i Mellanfallet Älfkarleby den 28/g.
Fig. 14. Nedströms vy af Storfallet vid Älfkarleby den 28/g.
tmera fortgående utjämningen spela de talrika sjöartade vidgningarna af älfven nedom Krylbo. Ur tab. 1 inrota vi, att variationerna vid Älfkarleö äro något större i Siljan, men mindre än i Västerdalälfven vid Tranand. Dalälfvens medelvattenmängd vid Älfkarleö utr c:a 400 sm3, den normala högvattenmängden 1 100 3, den absoluta (sedan 1871) 1 700 sm3, den normala gvattenafrinningen 125 sm3 samt den absoluta 80 sm3.
Dalälfvens vattenmängder äro alltså mycket varielde under årets olika månader. Den har en utpräglad ig period. I medeltal är denna sådan, att maximum räffar om varen i maj eller juni, därefter råder aftagande tenstand under sommaren, tills genom höstregn och minid afdunstning en stigning inträffar under hösten, hvar- ~r vattnet regelbundet sjunker till omkring april, då jningen börjar. Vårflödena inträda, såsom diagrammen a, i regel stötvis, så att åtminstone i de öfre delarna eller flera flöden inträda. Det mest typiska torde a, att de äro tre. En egentlig hem- eller förflod, härande sig från snösmältningen i dalpartierna, den egent- 1 vårfloden, då snön från skogarna i det inre afsmälter, Iken är den viktigaste, samt fjällfloden, som härleder från de högsta delarna af området. Ganska sällan dock dessa typiska förhållanden rådande. Speciellt as ofta de båda sista flödena tämligen sammanfalla, der sommaren inträffa öfvergående och i regel obetydregnflöden. Endast sällan blifva dessa af den karak¬
Källa: Internet Archive ·
