Sida 566
TEKNISK TIDSKRIFT
16 Okt.
1 06
1912
inom ett visst område (det å fig. streckade) förorsakar en stark friktionskraft mellan de hopnitade stängerna; en friktionskraft, som är störst per ytenhet närmast niten och så småningom aftager till o, ungefär så som de streckade ytorna antyda. Anstränges nu detta nitförband så, att formförändring, dock ej glidning, uppstår, förändras förhållandena så, som angifves i fig. 2 a) och b).
Genom inverkan af kraften P sker en töjning af den infästade stången och därmed tvärsammandragning, som i sin tur har till följd en minskning af såväl friktionsytan som friktionskraften på den åt P belägna sidan om niten. Upphör därefter kraften P, så återtager den infästade stången sin form och trycket mellan stängerna ökas åter. Därvid kan vid stångens sammandragning uppstå en friktionskraft stängerna emellan af alldeles motsatt riktning emot den först verkande (fig. 3). Detta åter måste hafva till följd att en viss del af spänningen i stången i närheten af niten och därmed äfven någon formförändring kommer att kvarstå i nitförbandet, äfven sedan kraften P upphört att verka. En sådan formförändring får emellertid icke räknas såsom fortvarande, emedan densamma vid nitförbandets ansträngning alltid kommer att motsvaras af en viss del af kraften inom elasticitetsgränsen. Denna formförändring är för öfrigt så liten, att den torde vara fullkomligt ouppmätbar.
Såsom en följd af nu påvisade förhållanden och då man tager i betraktande, att niten och de 2 yttre stängerna alltid följas åt och att således glidningen alltid börjar så, att den infästade stången rör sig i förhållande till niten i riktning mot P, måste friktionskraften på den åt P riktade sidan (framsidan) af niten vara mindre, än på den andra sidan, där en sammanstukning af stångmaterialet äger rum. Visserligen är att beakta, att de 2 yttre stängerna också äro underkastade en viss tvärsammandragning, men denna neutraliseras af den nu omnämnda sammanstukningen med åtföljande tvärutvidgning.
P'ortsättes sålunda dragningen genom ökning af kraften P, kommer tillståndet att bli det, som angifves af fig. 4 a) och b).
Friktionskraften / på nitens framsida upphör helt och hållet och de smala sektionerna c öfvertaga hela kraften P, hvilken nu måste upptagas af den bakre friktionskraften F. Först om sektionerna c äro tillräckliga för att till nitens baksida öfverföra en så stor kraft, F, att glidning kan äga rum in emot niten, kommer med denna fortvarande formförändring att inträda, hvarefter afskärningskraft och hålväggstryck kunna komma i betraktande.
Genom nitskaftets elasticitet modifieras förloppet, i det upphörandet af friktionskraften på nitens framsida därigenom mer eller mindre fördröjes. Ehuru det är om bjligt att fullt i detalj följa dessa friktionskrafternas förän dringar, under det att kraften P varierar mellan o och maximum, är det dock gifvet, att åtminstone inom vissa gränser en viss kontinuerlig samverkan äger rum mellan friktionskraften / på nitens framsida och spänningen sektionen c samt friktionskraften F på nitens baksida.
Att genom kalkyl skaffa sig en relation för denna samverkan synes mig omöjligt, och detta torde ej hellei vara nödvändigt för problemets lösning.
Man kan nämligen genom försök uppmäta dels frik j tionskrafterna f och F hvar för sig och dels undersöka huruvida någon uppmätbar glidning äger rum, innan af sevärd spänning uppkommer i sektionen c.
För detta ändamåls vinnande hafva följande försök blifvit anställda:
Fig. 5 visar 2 nitförband af 50x8 mm stänger, sammannitade det ena M med en 14 mm nit och det andra Q med en 20 mm nit. Den infästade stången är i båda förbanden afskuren midt för nitens axel och framför niten är å båda förbanden anbringadt ett c:a 1 mm hål, hvarut: är inslipadt ett stålstift, som är lätt rörligt utan att glappa
Fig. 5 a.
Källa: Internet Archive ·
