Sida 150
TEKNISK TIDSKRIFT
13 April
1
Fig. 6.
luckor. Reparationsafdelningen låg alltid afskiljdt från garaget medelst en brandvägg.
De elektriska belysningsledningarna voro dragna i Bergmannsrör, glödlamporna försedda med skyddskupor och strömbrytarna monterade i särskildt skåp å ytterväggen. Ventilationstrummor voro anbragta såväl vid golfvet som taket.
Fig. 6 visar ett af Tysklands största garager, Kraftfahrzeug-Aktien-Gesellschaft i Charlottenburg. Denna storartade anläggning, som upptager ett helt kvarter, är inrättad med garager såväl i källarvåningen som i botten¬
våningen. Öfriga våningar utgöras af verkstäder för s mansättning och reparation af automobiler, lager etc. gårdens midt är bensinpaviljongen med 8 st. tappnii kranar placerad.
I Köpenhamn har man i omedelbar närhet af Gly teket uppfört ett fristående garage för 100 st. bilar, detta användes till stor del träkonstruktion af virke, lev radt från den danska impregneringsfabriken, som fr ställer ett »flamfritt» trä, hvilket för detta ändamål v sig vara synnerligen lämpligt. Bensinförrådet är inräti enligt Martini-Hunekesystemet i en cistern om 35 000 1
I och för eldsläckning vid i garage eventuellt uppk mande eld, skall alltid förefinnas brandposter med påsk vade slangar samt för dämpande af antänd bensin å lä liga platser utsatta lådor fyllda med torr sand eller och erforderligt antal skyfflar.
Firman för tillverkning af explosionsfria fat i 8 kotten har infördt i marknaden en handeldsläckningsa; rat »perkeo», som visat sig ändamålsenlig för släckrji af brinnande bensin, då den ur apparaten utpressade skan bildar ett kolsyrehaltigt lätt skum, som täcker brinnande bensinytan och på så sätt hindrar lufttillträ Handgreppet vid dess användning är synnerligen enl då apparaten endast behöfver vändas upp och ner, h vid de i den samma i olika kärl befintliga vätskorna fp tillsammans, hvarvid den bildade kolsyran pressar 1 vätskan.
YRKESFARAN I VÅRA GRUFVOR.
Ked. har emottagit följande skrifvelse från bergmästare Th. Dahlblom i Falun med begäran om offentliggörande:
Bör man förbjuda grufarbetare att åka i tunna och
berghund?
För omkring 20 är sedan var det vanligt vid svenska grufvor, att arbetsgifvaren tillkännagaf, att åkning i tunna eller berghund var förbjuden, och, om förbudet öfverträddes, skedde det på arbetarens egen risk. Förbudet beaktades sällan. Arbetare och förmän åkte, och äfven ibland arbetsgifvaren i sällskap med arbetare. Då icke något klander mot öfverträdelse förekom, hvartill skulle då förbudet tjäna? Jo, arbetsgifvaren inbillade sig, att han genom förbudet skyddade sig mot rättsligt ansvar, om olyckshändelse skulle inträffa. Hvilken vikt en domstol skulle fästa vid ett förbud af sådan art, vet man icke, sannolikt ingen alls, men det är äfven möjligt, att det kunde anses såsom försvårande omständighet, i händelse att det vid rättslig undersökning framgått, att arbetsgifvaren genom att för besigtningsmannen framhålla, att förbud fanns, undandragit vissa anordningar från behöflig kontroll. Vid mina besiktningar har jag, oberoende af om förbud förefunnits, föreskrifvit de skyddsåtgärder, som kunde anses minska risken, såsom ombyte af lina, då den använda icke kunde anses säker, särskild signal vid personbefordring, ringtråd längs efter banan o. s. v.
Om arbetare i djupa grufvor åtlydt förbudet samt gått ned och upp i stegvägarna, skulle de beredt arbetsgifvaren stora svårigheter, ty en stor del af deras arbetskraft hade då användts i stegvägen och alla beting hade måst höjas. Då nu arbetaren i arbetsgifvarens eget in¬
tresse begagnar sig af tunna eller berghund, vore det orin|( att lämna honom utan hjälp, om olycka därvid skulle intr i
Med nu gällande lagstiftning kan ett förbud medji sådan påföljd. Enligt § 1 i lagen af den 5 juli 1 [1
kan olycksfallsersättning förvägras den, som blifvit in\|i vid olyckshändelse, då förbud trotsats.
De flesta olyckshändelser med dödlig utgång i sveijt grufvor under de senare åren hafva inträffat vid åknh hissar, afsedda för persontrafik, samt vid vandring i slf vägar. Räknar man med antalet, som färdats, så I nog frekvensen mindre i hiss än i stegväg. Olycksf frekvensen vid åkning i tunna eller i berghund (=bl hiss) har varit liten. Man bör naturligtvis icke däri |r räkna ett sådant fall, som nyligen inträffade, då en dad berghiss, otillräckligt bromsad, rutschade ned me förman och 4 arbetare. Grufvans personhiss var boi gen för schaktsänkning, men om den varit använd, H det kunnat gått på samma sätt. En arbetare omkom, de öfriga skadades. Lyckligtvis torde de senare icke kon att lida framtida men. I så fall hade försäkringsboD icke varit ersättningsskyldigt, ty bredvid hissarna stod » jande anslag: »Obs! Det är absolut förbjudet att bega^ gruthissarna för persontrafik. Förvaltningen.»
Vid en annan grufva hände det nyligen att en 1 betare skadades lindrigt, vid åkning i tunna, genom ' spelstyraren körde honom upp till linskifvan. Där p det uppenbarligen farligt att färdas i tunna i slanganjt och det uppgafs vid besiktningen, att åkning aldrig D kom. Antagligen hade olycksfallet icke inträffat, om sf styraren genom särskild signal varit underrättad om, en arbetare befann sig i tunnan.
Källa: Internet Archive ·
