Teknisk tidskrift 1912

TEKNISK TIDSKRIFT

14 Febr. iqu

vttre hårdare skal eller skinn, och om detta skulle bli olikformigt, uppstå härigenom spänningar, hvilka verka ruinerande på axlarna, därigenom att de gifva efter å den svagaste punkten och efter någon tid intaga en bestämd kurva, hvilken de sedan behålla. Hvad återigen orsaken skulle vara till den olikformiga bildningen af det yttre skinnet, så kan det bero på att ämnet, som kallvalsas ej är rundt, och uppstår därvid ett tjockare skinn hvarest diametern är störst, då ämnet här är utsatt för större tryck och bearbetning.»

Emellertid har förf. ej härmed velat påvisa att de kallvalsade axlarna skulle vara olämpliga för transmissioner, ty fullt tillfredsställande material finnes nu i marknaden, men man bör vara noga vid inköpen, så att ett godt fabrikat erhålles. Under sådana förhållanden äro kallvalsade axlar, — på riktigt sätt framställda, — jämngoda med de varmvalsade och svarfvade i att hålla sig raka, och besitta dessutom en finare yta, men hafva däremot större benägenhet att kröka sig vid kilsättningen än de senare.

TRANSPORTANORDNINGAR FÖR TEGEL-OCH CEMENT-INDUSTRIEN.

Vid Sveriges Tegelindustriförenings årsmöte i Stockholm den 1 November 1911 höll Ingeniör A. G. Petersen ett föredrag öfver modärna transportanläggningar inom Tegel- och Cementindustrien. Just på detta område hafva dylika anläggningar blifvit af stor betydelse, enär råmaterialet här är af ringa värde i jämförelse med högt värderade malmarter, och man är därför nödsakad, att så mycket som möjligt nedpressa alla omkostnader för löner och transporter m. m.

Föredraganden behandlade närmast de af firman Adolf Rleichert & Co., Leipzig-Gohlis — representerade i Sverige genom firman Wilh. Souesson & Co. i Malmö — uppförda kabelkranarna för transport af de utvunna produkterna från lergrafvar och stenbrott direkt till järnvägspåret resp. linbanan. I föredraget framhölls hvilka svårigheter man tidigare haft vid transporten af det utvunna materialet, under det att man numera helt enkelt uppställer ett stativ på hvardera sidan af lergrafven med en kabel spänd mellan dem, på hvilken löper en vagn, som ej blott kan sänkas och höjas utan äfven transporteras horisontellt. Dylika kranar kunna utspännas i mer än 1 km. längd, och löpvagnen kan hissas upp och ned på hvarje punkt å linan. Stativen äro antingen bägge transportabla eller också endast det ena, och transportkorgen anpassas efter det material, som skall forslas. En specialform af de Bleicherfska kabelkranarna är byggnadskabelkranen, att användas vid jordschaktningar och dylika arbeten, som skola verkställas fort. Ett stativ uppställes vid ena grafkanten och ett vid den andra åt vägsidan. Mellan bägge stativen löper korgen. Vid det åt vägsidan stående stativet finnes en uppsamlare, som fylles af korgen, under det att fordonen köra under uppsamlaren. Hästfordon användas alltså ej mera till transport af materialet upp ur grafven, h vilket anstränger djurens krafter oerhördt. Vagnen lastas på några minuter å körbanan, utan att. lämna denna eller hindra arbetet i lertaget eller stenbrottet på något sätt. Dessa byggnadskabelkranar hafva på kort tid inarbetats i Tyskland på grund af de stora fördelar de erbjuda, i det djur och vagnar skonas på samma gång som arbetskraft sparas. Jordschaktningar kunna utföras snabbt med en dylik kran, enär arbetarne ej på något sätt hindras i sitt regelbundna arbete. En dylik tidsbesparing innebär ett betydligt nedbringande af driftkostnaderna.

Föredraganden behandlade därefter den Bleicherfska häugbanan med elektrisk drift försedd med vinschvagnar, hvilka äro ett ändamålsenligt medel för lastning af olika material. Som bekant finnes intet bättre transportmedel inom fabrikerna än elektro-hängbanan, hvilken kan anpassas efter alla lokala förhållanden.

Därefter behandlades i föredraget olika slags linbanor och lämnades några korta historiska data, hvilka så tillvida äro intressanta enär de visade, att de båda nu bestående linbanesystemen, det engelska och det tyska, på sätt och vis härstamma från tegelindustrien, ty de första afbildningar vi hafva äro af dylika vid tegelbruk.

Därefter redogjordes för de i våra dagar använda metoderna för att utan omlastning transportera leran från grafven till fabriken förmedelst linbana eller elektro-hängbana, och vi sades, att bland de härför använda medlen, såsom släpliubanor uppfordringsverk, kranar och dyl. ej någon gick upp mot lin och elektro-hängbanan. En af de största fördelarna med linbanan är den bekväma och enkla ifyllnings- och aftömningsmetoden. Medelst ett antal olika ljusbilder visade föredraganden metoderna för lastning och tömning. Vidare visades åt skilliga bilder af linbanor på fri sträcka för sammanbindning af järnvägar, tilläggsplatser för fartyg o. s. v. med grufvorna och brotten, och omnämndes i korthet en af firman Bleicherl uppsatt linbana i tyska Östafrika med en stigning af 410 ni eller 86 %. Vidare redogjordes för lastning af fartyg medelst linbanor. Vid dylika anläggningar tippas vagnarna i uppsam lare, från hvilka fartygen sedan lastas medelst rännor, hvarigenom stora iulastningar verkställas mycket snabbt och med stor arbetskraft-besparing.

Därpå behandlades i korta drag materialets lossning ui fartyg eller från järnvägsvagn, hvilken med tillhjälp af elektrohängbanan kunde försiggå på liknande sätt, hvarvid i motsats till en kran materialets vidare forsling ej blott till lagerplatsen utan äfven till hvarje punkt inom fabriksanläggningen möjliggöras.

Slutligen visades några bilder af linbanans och kabelkranens användbarhet för uppsamlandet af materialet i upplag

KAPTEN E. WALLGRENS UTTALANDEN OM DEN S. K. VÅTKOLNINGEN.

I Teknisk Tidskrift, Afd. för Mekanik, Jan. 1912, sid. 12 & 15, säger herr W. i referatet af hans anförande vid Teknologföreningens Afd. för Mekanik årsmöte den 17 Nov. 1911: »Bland annat må omnämnas att han (Dr de Eaval) lyckats fastställa principerna för våtkolningsprocessen, hvilka hafva visat sig vara helt andra, än dem som skulle framgått af den Lar son-Ekenbergska utredningen i ämnet» ; och »de Laval har visat, att den Larson-Ekenbergska principen om den s. k. våtkolningen var alldeles felaktig».

Under diskussionen rättade jag dessa herr W:s uppgifter och jag trodde därför, att han skulle justera bort dem, såsom han gjort med en del af sina andra uttalanden vid tillfället, annars hade jag vid justeringen af mina anföranden låtit mitt beriktigande stå kvar. Jag får därför här begagna tillfället att ånyo meddela, att herr W;S nyss citerade uttalanden äro allt igenom oriktiga. Till en början finnes ingen »Larson-Ekenbergs» utredning, eftersom Ekenberg aldrig deltog i försöken i stor skala vid Stafsjö, hvarom jag, som med hjälp af ing. A Möllerberg utförde dem, ensam lämnat rapport till Landtbruks styrelsen. Ekenberg besökte icke ens fabriken, sedan den ble! färdig, hvilket all herr W. mycket väl vet. Vidare är »prin cipen» för våtkolningen den, att torfdy upphettas i slutet ruir till en temp. öfver 150°, och den kan icke rubbas af vare sig den ene eller andre. Därtill kommer att både Dr de Laval ocl hans affärsbiträde, jur. kand. Gössling, för mig förklarat, att in gendera af dem lämnat herr W. någon sådan uppgift, som dei af honom framförda, och Dr de Laval har icke ens talat vi< herr _W. därom. Herr W:s uttalande är således gripet ur luftei och fullkomligt osant. Om herr W. med »principen» för våt kolningen skulle mena, att Dr de Laval till en början försökt att åstadkomma en sådan kolning genom att inleda högspäm ånga i apparaten, i stället för att direkt upphetta den, så m nämnas att Dr de Laval meddelat mig, att detta försök miss lyckades, och att han måste återgå till det vid Stafsjö af mi; .använda systemet med direkt upphettning.