Sida 587
127
J
o Nov. 1912
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST, HÄFT. 11
Hig 6.
Föreskrifterna variera högst betydligt, och det är ästan omöjligt att uppsätta någon slags norm. Vill man kväl framtvinga en indelning af föreskrifterna, skulle det unna ske som följer:
) Afloppsvaitnet får vid utsläppandet cj innehålla fasta partiklar öfver en viss storlek.
Utfärdas, då afloppsvattnet har att blanda sig med 2 — 20 gånger sin volym rent, i rörelse varande vatten ch fara för bankbildning i renvattenströmmen ej är att irutse.
) Afloppsvattnet får efter en viss tids (j ä 6 t.) stillastående ej afskilja en bottensats utöfver en viss, i allmänhet mycket ringa kvantitet.
Utfärdas, då afloppsvattnet har att blanda sig med — 12 gånger sin egen volym, mer eller mindre i rörelse irande vatten.
) Afloppsvattnet skall vid utsläppande vara fullt klart, fritt från allt slam.
■ Utfärdas, då afloppsvattnet utsläppes i en bäck, kanal
ler sjö.
Dessutom föreskrifves, hvad som bör iakttagas för att händelse af epidemi kunna desinficiera vattnet.
Därmed skall jag öfvergå till att beskrifva 3 anläggngar, nämligen de i Dresden, Görlitz och Wilmersdorff, vilka hvar för sig utgöra exempel pä de ofvan anförda itegorierna.
■ S>
Dresden. 550 000 inv. Vattenklosetter i hufvudsak momförda. Kombineradt system. Afloppsvattenmängd d torr väderlek 100000 m3/dygn eller i genomsnitt 200 sl. Dresden erhöll föreskriften, att i Elbe ej får släppas afloppsvatten innehållande fasta ämnen af större 1 3 mm kornstorlek. Tyckas kan då, att saken är mycit enkel: man behöfver blott sila afloppsvattnet. Vi :ola emellertid se, att äfven detta inte är så lätt med
stora vattenmängder. Fig. 1 a, b och c visa tidigare till utförande komna silanordningar, af hvilka emellertid ingen ansågs kunna uppfylla alla på densamma ställda fordringar, i synnerhet beträffande billig driftkostnad. Efter flera års experimenterande, som kostade staden Dresden öfver 120000 M., kan man säga, att separatorskifvan (numera patent Riensch, fig. 1 d) uppfanns. Hufvudprincipen är, att vattnet tvingas passera en i 250 lutning lagrad, med hål försedd, roterande, cirkelrund skifva. Det utsilade materialet lägger sig då på skifvan och afborstas, då det kommit öfver vattenspegeln af 6 st. äfvenledes roterande borstar. Dresdens försöksanläggning har beskrifvits i Tekn. Tidskr. V. V. B. 1908 sid. 133. Fig. 2 är en bild därifrån, som tydligt visar, huru skifvan arbetar. Efter afslutade experiment har Dresdens reningsverk nu färdigbyggts efter denna princip. Afloppsvattnet från de å södra stranden belägna stadsdelarne anländer till reningsverket i en 3,4 m och det från norra stranden i en 2,8 m samlingsledning. I hvardera af dessa ledningar är inbyggd ett sandfång, arbetande efter principen, att vattenströmmen delas i 2 delar, för att sedan åter sammanföras. Därigenom att de fasta ämnena störas i sin rörelse, falla de till botten. Såndfången rensas medels elektriska elevatorer. Vidare passerar afloppsvattnet gemensamt från båda ledningarna en 14 X 19 m underjordisk förreningskammare, i hvilken genom ett groft galler träbitar, lump o. d. afskiljas. Härifrån anländer vattnet genom en 5,6 m kanal till det egentliga reningsverket, bestående af 4 st. separatorskifvor, hvardera af 8 m diameter, inbyggda i en 60 x n m maskinsal (fig. 3 och 4). Skifvorna äro utförda af brons och röra sig med en hastighet af lj2 hv/min. Hvarje skifva har 56 m2 silyta och är försedd med 230 000 st. 2x30 mm hål med en sammanlagd area af 14 m2.
Som redan nämnts, afborstas det utsilade materialet
Källa: Internet Archive ·
