Teknisk tidskrift 1912

Maj 1912 MEKANIK,

, ar, som löpa på baxspår, hvarigenom hela kolgården beliärkas. Hvardera apparaten är försedd med tvänne behållare, ipm hvar för sig rymma det för ett lokomotiv behöfliga kolirrådet, hvarigenom kopplade maskiner kunna kolas, och geom att dessutom hafva de fyra tippskoporna fyllda och framörda till apparaten, kan man på en synnerligen kort tid förse e maskiner med sitt kolförråd. Behållarnas tipprännor äro tbalanserade så, att de af sig själfva återgå till vertikal ställing, sedan kolförrådet utrunnit ur behållaren, och bilda härrenom bottenspjäll i desamma. Dessa apparater hafva visat g mycket praktiska och varit i gång rätt lång tid, den vid åarp i öfver ett år, och har det visat sig, att man kan kola 11 snälltågsmakin på den korta tiden af c:a 1 minut, häri lberäknadt såväl tiden för stoppning som igångsättning. Driftostnaden för hissmaskineriet har visat sig synnerligen låg och elöper sig till ej fullt 2 öre per ton upphissade kol. Statens irnvägar hafva för närvarande på förslag tvänne dylika appaiter i kombination med vattenstation. Då vattentagningen iger en tid af 4 å 5 minuter, finnes ingen fara för, att ej oluingsapparaterna skola kunna fylla sin uppgift.

Vidare har i föredraget visats åtskilliga remtransportörlläggningar och däribland en dylik anläggning vid Vartaektricitetsverket. De lutande transportörerna stiga här med ;° lutning mot horisontalplanet, hvilket angifves såsom maxium. Det har emellertid visat sig, att vid sakta gång och tun materialtillförsel på remmen, kan man tillåta en lutning op till 1 : 2 eller 26° 30' lutning mot horisontalplanet. I föreaget har äfven åberopats remtransportören för kol vid kraft ationen i Gellivare, hvarför jag vill taga mig friheten gifva igra data öfver densamma. Remmen är fyrahundra millimeter ed och afsedd för transport af 25 ton krossade kol per timme, en har en total längd af 78,5 meter, hvaraf den utomhus begna lutande delen af densamma har en längd af 37,5 meter, atningsvinkeln är 20°. I transportörens nedre del och öfver : msamtna är placerad en kolkross för krossning af kolen ned 1 lämplig storlek. Öfver kolkrossen är anbragt en matareiparat, som kontinuerligt transporterar fram kol till krossen, emia matareapparat är ej utförd i likhet med de af ett par redragshållare omnämnda ändlösa banden, utan består af en am- och återgående vagn, hvars rörelselängd är lätt reglerir genom förkortning respektive förlängning af densammas dstake. Man kan härigenom, utan några omständliga utbyten maskinella delar, inställa apparaten att mata önskad kvantet per timme, hvilket gifver densamma betydliga fördelar

H Ä F T. 5 71

framför den förstnämnda. Vid användande af småkol, som ej behöfva passera krossen, kan man genom en enkel omflyttningaf vefstaken få apparaten att mata förbi krossen och direkt ned på remmen. För drift af remmen, kolkrossen och matareapparaten äro treune elektromotorer installerade utvecklande sammanlagdt 19 hästkrafter. Hela anläggningen tager emellertid vid normal drift ej mera än c:a 15 hästkrafter i anspråk. Strömkostnaden för matning, krossning och transportering af kolen upp till behållarna öfver ångpannorna belöper sig till cirka 2 öre per ton kol.

Jag vill samtidigt begagna tillfället omnämna ytterligare en remtransportanläggning, som torde vara den längsta i sitt slag i Sverige, nämligen den som är installerad vid Roma sockerfabrik på Gotland, hvilken användes att transportera betmassan från fabriken och ut på upplagsplatsen. Den våta betmassan tillföres remmen medelst en 36 meter lång transportsnäcka om 600 m/m diameter. Rembredden är 400 m/m och afståndet mellan centrum å remmens ändskifvor 180 meter. Elektromotorn för remmens drif vande är på 16 hästkrafter.

Såsom ett bevis på transportförmågan af olika materialier för remtransportörer, ber jag få göra en jämförelse mellan nu åberopade anläggningar. Alla de tre remmarna hafva 400 m/m bredd. Vid Värta-elektricitetsverket och Gellivare kraftstation transportera de 20 respektive 25 ton stenkol per timme, medan den vid Roma visat sig kunna transportera omkring 180 kubikmeter våt betmassa, hvilket utgör c:a 100 ton per timme. Remtransportörerna hafva emellertid kommit till användning för olika ändamål och användas mycket ofta såsom skräd- eller plockband, för sortering af malm vid grufvorna. De måste då vara jämförelsevis breda och gå i allmänhet med mycken liten hastighet, vanligen 0,3 meter per sekund.

Slutligen skulle jag vilja göra ett litet tillägg till föredragshållarens beskrifning om transportförhållandena för spannmål i Duisburg. Jag har själf på ort och ställe studerat samma saker, och därvid fäst mig vid en liten apparat, som synes mig vara för våra svenska förhållanden mycket lämplig. Där fanns på kajen en transportabel lossningselevator för spannmål, inmonterad i en vanlig täckt godsfinka och placerad på det längs kajen befintliga järnvägspåret. Drifkraften var en elektromotor med strömtillförsel från de längs kajen framdragna elektriska ledningarna. Dylika apparater skulle med säkerhet vara passande vid många af våra mindre hamnar och särskildt torde den lämpa sig för våra kanalhamnar.

KRAFT OCH VARME FRAN GEMENSAM CENTRAL.

!

Föredrag i Svenska Teknologföreningens Afdelning för Mekanik den 28 Februari

Det är en känd sak, att ångmotorn är en ur värmenpunkt dålig motor, när den arbetar under de hittills nligaste förhållandena, att afloppsångan afgår antingen 1 kondensor eller fria luften. Att den det oaktadt inger första platsen bland alla motorer beror ju till stor ■\ därpå, att den kan tillgodogöra billigare bränsle än idra värmemotorer. Det är emellertid äfven fullt kändt, t ångmotorn under vissa förhållanden erhåller en sä hög rmeverkningsgrad, att den lämnar alla andra värmemorer långt bakom sig. Detta är fallet, när afloppsångans tenta värme tillgodogöres.

Ehuru detta sålunda är fullt bekant, är det ännu ej nyttjadt tillnärmelsevis så mycket som möjligt. Orsaken rtill torde åtminstone delvis ligga i otillräckligt sambete mellan olika grenar af teknisk verksamhet. I en läggning, vid hvilken t. ex. kemiska och mekaniska betsförlopp samverka, kan hvardera förloppet mycket väl ikas arbeta med hög fulländning och resultatet det ktadt ej bli det bästa möjliga. Summan af delarnas onomi är ej alltid det helas ekonomi. Hur ofta händer

1912 af Ingeniör T. G. E. LiDdmark.

det ej, att man vid en kemisk fabrik använder högtrycksånga för kokning eller uppvärming samtidigt som en ångmotor installeras för att lämna kraft och ljus. Om alla driftledare vid sådana anläggningar gjorde klart för sig huru många tusen och tiotusen kronor per år de skulle kunnat spara genom att i stället för högtrycksånga använda afloppsånga skulle de säkert förvånas öfver sakens stora ekonomiska betydelse.

Glädjande nog börjar emellertid det upplysningsarbete, som under hand, i föredrag och skrift gjorts af fackmän att alltmer tränga igenom. Den skarpa konkurrensen med ty åtföljande behof att i allt spara energi medverkar och numera torde de industriella anläggningar, som använda högtrycksånga bli mer och mer tunnsådda. Mycket återstår emellertid ännu att göra i detta afseende, särskildt i så måtto, att konsekvenserna af detta samarbete mellan kraft och värme ej ännu äro tillbörligt beaktade och utredda. Det är nämligen ej nog med att vissa industriella anläggningar m. m. använda sig af denna samverkan mellan kraft och värme. Problemet är mångfaldt större, man bör sträfva dit: