Sida 141
269
Moseböckerna
270
— 1300 f. Kr., är ej möjlig. M. skildras legendariskt redan i Moseböckernas gamla källor. Men de grundläggande data (israeliternas vistelse i Egypten, befrielsen därur, organisationen av stammarna etc.) innehålla intet osannolikt, och den äldsta källan (Jahvisten) är i viktiga detaljer (t. ex. övergången över Röda havet) icke så mirakelartad som de senare. Särskilt för Israels religion torde M. ha haft en grundläggande betydelse: dyrkan av Jahve synes genom honom ha blivit det sammanhållande bandet för stammarna (förbundet vid Sinai). Från M. kan man möjligen också härleda arken samt det israelitiska prästadömet. Av de omfattande lagarna äro 5 Mos. och Prästkodex klart eftermosaiska. Men även de gamla källornas ålderdomligaste lagpartier förutsätta tydligen bosättningen i Kanaan och härröra sålunda ej från M.; dekalogen (se d. o.) uppvisar sannolikt inverkan från profeterna. Från M. härrör dock möjligen budet att dyrka Jahve allena (jfr Gud sp. 75), och av högtiderna passa till hans epok i varje fall påsken och nymånadsfesterna. M : s grundläggande betydelse ss. lagstiftare och organisatör ha emellertid gjort, att så gott som alla följande lagar i Israel lagts i hans mun (jfr Moseböckerna). — I konsten framställes M. som en vördnadsbjudande åldring med böljande skägg och horn i pannan (beroende på Vulgatas övers, av 2 Mos. 34: 29 f.). De mest berömda framställningarna av M. äro statyerna på Michelangelos Juliusmonument i Rom (se ill. till Bildhuggarkonst sp. 1534) och Claus Sluters Mosesbrunn i Dijon (se ill. till d. o.).
Moseböckerna, i svenska Bibeln efter Luthers föredöme namn på de 5 första böckerna i G. T., vilka, utom den s. k. urhistorien (1 Mos. 1 — 11), innehålla berättelserna om Israels stamfäder (1 Mos. 12 — 50) samt om den mosaiska tiden (2 — 5 Mos. ; fr. o. m. 2 Mos. 20 till övervägande del lagar). Namnet M. grundar sig på antagandet, att dessa böcker skrivits av Mose, en åsikt, som tydligen uppkommit på grund därav, att lagarna framställas SS. meddelade genom honom. M. själva beteckna ingenstädes Mose SS. författaren. Hos de hebreiska judarna benämndes de enskilda M. efter sina begynnelseord och tillsammantagna efter sin huvudbeståndsdel, lagen (jfr B i b e 1 sp. 1432) . Hos de grekiska judarna fingo de namn, som antydde deras innehåll, och dessa övertogos sedan, latiniserade 1. översatta, av Vulgata : G e' n e - s i s, 1 Mos. ; E' X o d u s, 2 Mos. ; Levi'ticus, 3 Mos. ; N u'- m e r i, 4 Mos. ; Deuterono'- m i u m, 5 Mos. Ett sammanfattande grekiskt namn är P e n t a - t eji' ken. — M :s uppkomst har varit föremål för omfattanda forskningar. Sedan ett fruktbärande uppslag givits av den franske läkaren Jean Astruc (f. 1684, d. 1766), som påpekade växlingen mellan gudsnamnen Jahve och Elohim, ha under 1800-t. särskilt tyska lärda (främst Wellhausen) slutgiltigt konstaterat M. vara en sammanarbetning av ett flertal eftermosaiska källskrifter. Äldst av dessa är den s. k. Jahvi'8ten (som redan från början använder gudsnamnet Jahve). Denna källa, som börjar med en skapelseberättelse (nu i 1 Mos. 2) samt en skildring av mänsklighetens urtid, därefter
Källa: Internet Archive ·
