Sida 514
1003
Norge (Historia — 1030)
1004
beiderbladet, båda i Oslo. Förnämsta vecko- och månadstidskrifter äro resp. Ukens Eevy och Samtiden. Bland mer speciella tidskrifter kunna nämnas Kirke og Kultur, Statsökonomisk Tidsskrift och Edda (för litteraturforskning) . — Historia. Forntiden och medeltiden intill 11 SO. Om N:8 äldsta bebyggelse se Nordens förhistoria. Redan under bronsåldern ha i X. (främst i kusttrakterna i s. och v.) funnits hövdingar med makt över icke obetydliga folkförbund. Under de första årh. e. Kr. framträda en mängd stammar, organiserade i småriken. Under vikingatiden skönjes en fastare tingsordning liksom ansatser till sammanförande av större rättsområden (urspr. Eidsivating) . Också kulten koncentreras till fasta tempel, Jiov. Vikingatidens norrmän bedrevo ej blott vikingatåg (se d. o.) utan även fredlig utrikeshandel med länderna i s. och v. Trol. redan på 600-t. hade norrmän bebyggt Orkney- och Shetlandsöarna. Från slutet av 700-t. begynner bebyggelse på de Brittiska öarna och i Xormandie, längre fram även kolonisation uppåt Finnmarken och på de tidigare obebodda Färöarna och Island samt på Grönland. Danska konungar härska tidvis i s.ö. N., och nya "riken" uppstå. På 800-t. framträder ett rike i Vestfold, vars konungaätt räknade sig till Ynglingaätten (se d. o.). Från Halvdan Svarte och hans son Harald Hårfager (860—933) i Vestfold utgick en erövring, som slutade med N':s samling till ett rike (se H a r a 1 d sp. 457 f.). Denna samling blev ej varaktig. Sonen Erik Blodyx blev ett slags överkonung i N., men även de andra sönerna buro
konunganamn, och Ladejarlama härskade i Tröndelagen. Erik Blodyx störtades 935 av sin broder Håkan Adelstensfostre (935—961), som till Vestlandet utsträckte den i Viken äldre ledingen (se d. o.) och ordnade rättsväsendet. Han efterträddes av Erik Blodyx' söner, som, illa tålda på grund av sin våldsamhet, 970 störtades av sin släkting på mödernet, Danmarks konung Harald Blåtand, i förening med jarlen Haakon Sigurdsson (se denne). Dessa delade nu X., men i bådas delar voro fylkenas stormän nästan oavhängiga, och riket var faktiskt splittrat. Det nationella konungadömet återupprättades av Olof Tryggvesson (995 — 1000), son av en småkonung i Viken. Han hyllades av trönderna, i Vestlandet och Viken och strävade med iver och ofta med tvångsmedel att kristna X. Då Olof fördrivit Sven Tveskägg av Danmark från Viken, slöt denne förbund mot honom med Olof Skötkonung av Sverige. Olof Tryggvesson, som grep till offensiven, stupade (se Svolder), varefter X. delades mellan danske och svenske konungen samt Haakon Jarls söner. 1015 — 16 kom en ättling till Harald Hårfager, Olof Haraldsson (1016— 30) till makten och genomförde på allvar X:s samling. Med den nyomvändes trosnit befäste Olof kristendomen, ofta med tvång. Själen i det kyrkliga organisationsarbetet var Olofs angelsachsiske hirdbiskop Grimkel. Från Olofs tid uppbäres förvaltningen av lendermän och årmän, de senare lågättade kungsgårdsfogdar, de förra i regel högborna hövdingar, som voro låntagare med krigstjänstskyldighet. Genom lendermansinstitutionen anknöts den
Källa: Internet Archive ·
