Sida 515
1005
Norge (Historia — 1190)
1006
gamla myndiga aristokratin till den nja statsorganisationen. Emellertid utbröt ett lendermannauppror med stöd av Knut den store av Danmark. Olof stupade i strid mot trönderna vid Stiklastad, men håna död befiiste kristendomens hcrraviilde och det starka konungadömet i N. Landet tillföll Knut och styrdes av hans son Sven. Denne fördrevs genom en ny stormannaresning. Rykten spriddes om Olofs helighet, och från Ryssland inkallades hans son Magnus den gode (1035 — 47). Därmed inleddes en sekellång inre fredsperiod, varunder stormännen böjde sig för det nationella konimgadömet och N. var Nordens utan jämförelse starkaste makt. 1038 avtalade Magnus med I\jiut8 son Hardeknut, att den som levde längst, skulle ärva den andres land. Därigenom blev Magnus 1042 konung också över Danmark, men hans farbroder Harald Hårdråde (1047 — 66) kunde icke bevara detta välde. Harald inblandade sig sedan i engelska tronstrider, varvid han stupade. Sonen Olof (1066—93), kallad Kyrre (den fredlige), förde en lugn regering, under vilken bl. a. stiftsindelning infördes. Olofs son Magnus Barfot (1093—1103) knöt Orkneyöarna fastare till N., lade Hebriderna och Man under sitt herradöme och förde bl. a. krig med Sverige om Dalsland. Under hans tre söner Eysteins (1103—23), Sigurd Jorsa- 1 af ars (1103—30) och Olofs (1103 — 15) samregering lades norska kyrkan 1103 under Lunds primat, och ett kyrkligt reformparti vann insteg. De första norska klostren anlades, och tionden infördes. Sigurd inlemmade Jämtland i N. — Tronstri-
der. Det medeltida konungadömets höjdpunkt 113 0—1 319. Mot Sigurds son Magnus den blinde (1130—39) reste sig Harald Gille (1130—36), som slutligen tillfångatog, bländade och lemlästade Magnus samt satte honom i kloster (1135). Efter Harald erkändes flerstädes hans tre minderåriga söner, vilkas samregering emellertid först efter ett inbördeskrig tryggades. Då organiserade den påvlige legaten Nikolaus Breakspear 1152 N. som självständig kyrkoprovins med ärkebiskopsstol i Nidaroa och införde Peterspenningen. Emellertid utbröt en fejd mellan samkonungarna, av vilka Inge Krokrygg (1136—61) blev den längst överlevande. Under fortsatta strider framträdde den vestländske hövdingen Erling Skakke och bragte på tronen sin son Magnus Erlingsson (1161 — 84), som vid sin kröning gjorde stora medgivanden till kyrkan. Även antogs en arvföljdslag, som i själva verket gjorde N. till ett valrike med prelaterna SS. makthavare. Den sista upprorsflocken, birkebeinarna (se d. o.) under Eystein Meyla, sprängdes 1177 men fingo s. å. en ny ledare i kongsemnet Sverre. Med svensk hjälp och stödd särskilt av Tröndelagen, kom denne efter åratal av förbittrade strider till makten. Sverre (1184 — 1202) arbetade med framgång på en fastare ordning av riksstyrelsen. Konungens hird (se d. o.) blir nu den egentliga hövdingklassen. Sverre indelade N. i sysslor, och sysselmännen, som redan förut börjat uttränga årmännen, togos ur hirden (se d. o.). De övertogo även lendermännens uppgifter och blevo kärnan i en ny riks-
Källa: Internet Archive ·
