Sida 516
1007
Norge (Historia — 1389)
1008
adel. Under en ny kamp med kyrkan blev Sverre till sist bannlyst, och biskoparna, främst Nikolaus Arnessön, skapade det mäktiga baglerpartiet (1195). Striden blev en verklig folkkamp, som ödelade N:8 välstånd. 1201 hade Sverre segrat, men under sonen Håkan (1202 — 04) och systersonen Inge Bårdsson (1204 — 17) samt delvis under sonsonen Håkan Håkansson den gamle (1217 — 63) skakades N. ännu av tronstridernas efterverkningar. Först 1208 nedlade baglerna definitivt vapnen. Prästerskapet var dock föga försonligt utan understödde en snart besegrad motkonung, hertig Skule. Håkan lade de sista oavhängiga kolonierna, Island och Grönland, under N. Med Skottland utbröt ett krig om Hebriderna och Man, vilka dock 1264 av Håkans son Magnus Lagaböte (1263 — 80) avstodos till Skottland mot en årlig avgift. På en rad herremöten utvecklades en livlig lagstiftningsverksamhet. Järnbörd, blodshämnd m. fl. barbariska sedvänjor avskaffades. En gemensam landslag och en stadslag utarbetades. Det odelade konungadömet erkändes liksom primogenitur. Ett kungligt administrativt kansli utvecklades, likaså bildades ett riksråd. För städerna och handeln var senare delen av 1200-t. en uppsvingets tid. Jämte den gamla förbindelsen med England och Nederländerna blev nu den med Tyskland av vikt, särskilt för Bergen. Håkan V sökte värja de norska borgarna mot de privilegierade tyskarnas intrång. Mot adelns rusttjänstskyldighet svarade en viss skattefrihet. Prästerskapet förvärvade ökade privilegier av Magnus och av sonens, Erik Prästhataren (1280 — 99), förmyndare,
vilka även förde krig mot hansestäderna. Eriks broder Håkan V Hål ägg (1299—1319) ingrep i de skandinaviska konflikter, som föranleddes av hans svärsons, hertig Erik Magnusson, ärelystna planer (se Erik sp. 1157) och upphävde lendermännens baronvärdighet. Den skandinaviska unionstiden 1319 —1537. Håkan V efterträddes 1319 av dottersonen, Magnus Eriksson av Folkungaätten, varigenom N. s. å. kom i personalunion med Sverige. Adelns missnöje med att Magnus förbigick N:s råd tvang honom att överlämna konungavärdigheten till sin yngre son Håkan VI (1343 — 80), ehuru han under dennes minderårighet ledde utrikespolitiken. Håkans ingripande i Danmarks kamp mot hansestäderna bragte N. svåra prövningar. Håkan förde även krig mot Albrekt av Mecklenburg, som 1364 undanträngt honom från Sveriges tron. Under sonen Olof (1380—87) kom N. i union med Danmark. Regeringen fördes då av riksrådet. Vid mitten av 1300-t. hade N. hemsökts av digerdöden (se d. o.), som orsakade en allmän ekonomisk nedgång. Från slutet av årh. fingo de tyska köpmännen hela utrikeshandeln i sina händer. Allteftersom adeln minskades i antal och betydenhet, blev bondens ställning friare och mera ansedd, men allmogens politiska intresse var ringa. Unionen med Danmark fortsattes genom Olofs moder Margaretas val till N:s riksförmyndare. 1389, då hennes systerdotterson, Erik av Pommern, hyllades ss. norsk konung, utvidgades den till Kalmarunionen (se d. o.). Eriks för danskarna partiska politik framkallade en bonderesning under led-
Källa: Internet Archive ·
