Sida 548
1071
Norsk litteratur
1072
till bunden form, och versen på Eggjumstenen, som är den vidlyftigaste av de norska runverserna, har karaktären av en verklig dikt. Eddadikterna äro nedskrivna på Island, men många drag i dem tyda på norsk härkomst, och av skaldedikternas författare äro flera norrmän; även den isländska prosalitteraturen behandlar till stor del norska förhållanden (om hela denna västnordiska fornlitteratur se Isländsk litteratur). — I Norge kom först med kung Sverre (d. 1202) intresset för boklig verksamhet. Sverre ombesörjde själv författandet av sin egen saga och skrev en förträfflig skrift mot prästernas övermod (1197). Av övrig N. från denna tid må nämnas lagarna, den delvis förträffliga bibelöversättningen Stjorn och en översatt predikosamling (Den norshe homiliebog) . Medeltidens ende namngivne historiske författare från Norge är T h e o' d r i - c u 8 M o' n a c h u s, som i slutet av 1100-t. skrev ett latinskt arbete om de norska konungarna. — Under 1200-t. skapade det starka konungadömet ett slags hovlitteratur med "europeisk" prägel. Franska dikter och riddarromaner översattes, t. ex. Tristramssaga ok Isondar, Flores saga ok Blankiflur, Earlamagnussaga och samlingen Strengleikar 1. Ljoöabok. — Redan innan Norge efter föreningen med Danmark (1376) upphört att ha ett hov inom landets gränser, hade den litterära verksamhet, som hovet skapat, avstannat. Den enda litteratur, landet har från 1300- och 1400-t., är en folkdiktning, som icke nedskrevs men levde på folkets läppar. Eedan omkr. år 1100 hade ringdansen trängt igenom i Norge; de sånger, till vilka man
dansade, kallades danzar 1. danzleikar och användes senare ss. omkväde i de berättande visorna, folkvisorna (se vid. d. o. sp. 312 f.) 1. bevarade sin självständighet och kallas då för "gammelstevet". De flesta av dessa dikter ha en samnordisk prägel. Helt för sig själv i nordisk litteratur står det mäktiga Draumkvaede (se d. o.), — 1 5 O O - 1. Reformationens införande betecknar i Norge en brytning med den nationella traditionen, så till vida som danskan blev kyrkans och skolans språk. Den nya litteratur, som uppstår i Norge efter reformationen, skrives därför på danska men har dock en avgjort nationell karaktär. Hamarkrönikan från omkr. 1550 är en varmt känd skildring av Hamarbiskopen Magnus' strid mot reformationen. Även i Bergenhumanisten Absalon Pederssön Beyers Om Norgis Rige (omkr. 1567) sättes forntidens storhet upp mot samtidens uselhet. I Bergen verkade även Mattis Störssön (d. 1569), som verkställde den första översättningen av den gamla latinska krönikan om Norges konungar. Långt viktigare var dock Peder Olausson F r i i s' (d. 1614) översättning av Snorres konungasagor, ett verk, som vann stor spridning och bidrog till att hålla norskt nationalmedvetande levande. — Under 1 6 O O • t. blomstrar den religiösa litteraturen, predikningar och psalmer i barockens överlastade bildstil. Bland psalmdiktarna märkes Dorothea Engelbretsdatter (d. 1716), som dock icke hade någon ursprunglig poetisk begåvning. Periodens ende verklige diktare är Petter Dass. — Under 110 0-t : 8 förra hälft verkar
Källa: Internet Archive ·
