Sida 549
1073
Norsk litteratur
1074
Ludvig Holberg, den egentlige grundaren av den moderna norska litteraturen. Han sätter norskt kulturliv i kontakt med fransk och engelsk upplysningslitteratur. Förbindelsen fortsattes efter Holbergs död (1754). Diktaren ChristianBraunmann Tullin upptar den naturbeskrivande diktningen efter engelskt mönster (Thomson och Young), och även den nationella renässansen i norskt kulturliv omkr. 1770 upptar Holbergs kulturtraditioner. Gerhard Schön i n g skriver Norges riges historie, där han under påverkan av Montesquieu skildrar Norges fornhistoria som en hjältetid. 1772 stiftas i Köpenhamn Norske Selskab (definitivt upphört 1813). Till denna krets hörde Johan Nordahl Brun, som skrev den första norska fosterlandssången {For Norge, kjcempers födeland) och en högpatriotisk tragedi i fransk stil (Einer Tambeskielver] . Till Norske Selskab hörde även J. H. Wessel, som i Kjaerlighed uden Strömper, parodierade sina kamraters tragediimitationer, och från samma sällskap utgick oppositionen mot den klopstock-ewaldska riktningen; utgångspunkten var i bägge fallen densamma: kravet på naturlighet och enkelhet. Förutom parodi och satir dyrkade sällskapets diktare med förkärlek den deskriptiva naturpoesin, den filosofiska lärodikten och dryckesvisan. De yppersta namnen äro Jens Zetlitz (d. 1821), Jonas Kein (d. 1821) och Claus Frimann (d.l829). Den sistnämnde är den mest betydande; i sina samlingar Almuens sånger och Den syngende sömand har han frigjort sig från den klassiska konventionalismen och skapat en
daggfrisk folklig lyrik. Periodens kritiker är bergensaren Claus Fästing (d. 1791), som i sin tidskrift Provinzialblade för en ivrig propaganda för upplysningens humanitetsideal. — 1 80 O - t. Aren närmast efter Norges skilsmässa från Danmark medföra i litteraturen föga förnyelse. En sådan kommer först med Henrik Wergeland, vilken med sin romantiska panteism och religiösa naturmystik och sin ljusa tro på fäderneslandets och hela mänsklighetens framåtskridande spränger den humanistiska formestetikens regler och söker en fvillständig frihet för sin rytmiska begåvning. Som hans motståndare uppträder J. S. Welhaven, som i nära anslutning till J. L. Heiberg i Danmark underkastar Wergelands kaotiska ungdomsdiktning en skarp och föga förstående journalistisk kritik. Han polemiserar mot den norska kraftpatriotismen, mot vars isoleringstendens han varnar; i motsättning till Wergeland, som sympatiserade med en närmare andlig förbindelse med Sverige och Väst-Europa, kämpar Welhaven för bevarandet av den dansk-norska kulturgemenskapen. — Omkr. 1850 börjar den nationella romantiken sätta sin prägel på N. Den gamla norska historien utforskas (P. A. Munch) och folkminnen insamlas ; särskilt Asbjörns e n 8 och M o e s återgivande av folksagorna och Landstads folkvisesamling få betydelse för språkets och litteraturens utveckling. Av denna nationella romantik ha epokens och över huvud N:s tvenne mest betydande och representativa företrädare Björnson och I b s e n tagit starka intryck, och rörelsens viktigaste litterära skapelser
Källa: Internet Archive ·
