Sida 550
1075
Norsk musik
1076
äro Björnsona bondenoveller och Ibsens och Björnsons historiska dramer. — Det realistiska elementet börjar emellertid så småningom att göra sig gällande, bl. a. hos V i n j e och Camilla Col- 1 e 1 1 samt i Ibsens satiriska diktning, ej endast i hans helt realistiska komedier ss. De unges forhund utan också i verk som Brand och Peer Gynt. Omkr. 1870 segrar realismen helt under inflytande av Brändes. Björnson och Ibsen ägna sig bägge åt samhällsdramer, och den realistiska och naturalistiska romanen finner en rad talangfulla utövare i Kristian E 1 8 t e r d. ä., A. K i e 1 - land, J. Lie, A. Garborg och Amalie Skräm. Mot slutet av 18S0-t. märkes en bestämd reaktion mot naturalismen. Björnson kämpar på 1880-t. ivrigt mot den ytterligtgående naturalismen, som han icke kunde förena med sin moraliskt-religiösa grundåskådning. Ibsen intar en avgjort skeptisk hållning till naturalismens "sanningsavslöjande", och hans följande dramer präglas av en djupare människoskildring och söker efter rikare poetiska verkningsmedel (symbolismen). — På 1890-t. gör en nyromantisk strömning sig gällande. N. Collet-Vogt, Vilhelm Krag och O b s t f e 1 - der förnya lyriken, Gunnar Heibergs kärleksdramer förhärliga den stora lidelsen, H a m - 8 u n s romandiktning bäres upp av en levande naturmystik, och Hans E. Kinck söker i sina romaner tolka rasens mystik. På 1900-t. är den extrema naturalismen en övervunnen ståndpunkt, men realismen lever kvar i romanen, som utan jämförelse är den mest odlade diktformen. Vid sidan av J. B o j e r och P. E g g e
stå Olav Du un (f. 1876) och Sigrid Undset i främsta ledet bland romanförfattarna. Lyriken har genom O. B u 1 1 s och H. Wildenveys diktning upplevat en blomstringstid.
Norsk musik. Under medeltiden uppbars musiklivet av kyrkan, men i vilken utsträckning norska musiker medverkat vid liturgins musikaliska utformning är icke känt. Sannolikt är likväl, att de musikaliska partier, som hänföra sig till den vitt spridda S:t Olofskulten, uppvisa rent norska inslag. Medeltida element ingå även i den folkmusik, som senare i Norge fått så starkt utvecklade särdrag. — Efter reformationen organiserades musiklivet i de större städerna av kantorer, organister och stadsmusikanter, de sistnämnda med privilegium att utföra instrumentalmusik. Större konstnärlig betydelse fick den profana musikutövningen dock först under 1700-t. Genom kungl. reskript förordnades 1780, att stadsmusikantbeställningarna uteslutande skuUebesättas med medlemmar av det kungl. kapellet. Ung. samtidigt började musiklivet att främjas genom sammanslutningar av dilettanter. 1765 stiftades i Bergen det ännu fortlevande sällskapet Harmonien och omkr. tjugu år senare erhöll Trondhjem sin första musikförening. I Kristiania, där inom sällskapslivet musiken intog en framskjuten plats, fanns visserl. mot slutet av 1700-t. även musiksällskap, men dessa ägde åtminstone delvis sluten karaktär och upphörde dessutom efter kortare tid med sin verksamhet. Större betydelse för det offentliga musiklivet fick först den 1809 grundade föreningen Det musikaliske Lyceum, under led-
Källa: Internet Archive ·
