Sida 552
1079
Norstedt — Norström
1080
han Fahlström. Under åtskilliga perioder hade Christiania Theater en svår konkurrent i Det norske Teater, som på 1850-t. en tid leddes av Ibsen och på 1870-t. av Björnson, vilken lämnade ledningen av Christiania Theater på grund av oenighet med direktionen. Slutligen samlades dock alla de mest betydande skådespelarna till huvudscenen, som på ett utmärkt sätt gav såväl den nationella repertoaren som utländsk dramatik. Vid mitten av 1880-t. fick den en ny värdefull kraft i Björn Björnson, vilken verkade både som skådespelare och regissör och utövade en eggande och förnyande inverkan på såväl skådespelare som publik. Han blev 1899 den självskrivne chefen för Nationalteatret, och det är i hög grad hans förtjänst, att denna teater över huvud kom till stånd. Där har under de gångna åren framförts det mesta av Ibsens och Björnsons produktion och en stor mängd modern och klassisk utländsk och inhemsk dramatik på ett sätt, som skapat teatern ett ansett namn. Utom de ovan nämnda skådespelarna ha i främsta ledet Egil Eide, Halfdan Christensen, Stub Wiberg, Harald Stormoen och Ingolf Schanche bidragit till dess höga konstnärliga nivå. — Den nationale Scene i Bergen öppnades 1850 med uteslutande norska krafter. Tillkommen på initiativ av violinisten O 1 e B u 1 1, har denna landets första helt norska scen utvecklats till en god stående teater och varit en lärorik förskola för en mängd norska scenbegåvningar, av vilka den övervägande delen härstammar från denna stad, såväl som för en rad dramatiska författare, som innehaft ledningen av denna
teater, bl. a. Ibsen, Björnson och Gunnar Heiberg.
Norstedt, Reinhold, f .
1843, d. 1911, målare. N. mottog under vistelser i Paris 1867 — 1881 för sin konst avgörande intryck, främst av Barbizonskolan. Han är en blid idylliker och skildrar med lyrisk förälskelse det uppsvenska sommarlandskapet i en om Corot påminnande kolorit i silver, grönt och blek rosa.
Norstedt, se P. A. Norstedt & Söners förlag.
Norström, Vitalis, f. 1856, d. 1916, filosof, prof. i Göteborg 1893, medlem av Sv. akad. 1907. I yngre år anhängare av Boströms filosofi, kom han genom studium av Kant och Fichte att allt mera avlägsna sig därifrån och hävdade omsider i arbetet Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien? (1898) och senare skrifter, ss. Religion och tanke (1912), en fenomenalistisk typ av idealism. I bl. a. skriften Hvad är sanning? (1899) hävdade han, att begreppet "sanning" måste fattas relativt och det teoretiska vetandet betraktas ss. ett medel för våra religiösa och etiska livsintressen men ej ss. självändamål. En metafysisk kunskap om den absoluta verkligheten 1. Gud (i Boströms anda) är enl. N. omöjlig. En relativ kunskap om Gud kan man dock få genom att studera historien, där Gud uppenbarar sig SS. den "levande och reala enheten" i utvecklingen. Naturen är ock "Guds boning", emedan den ger det förnuftiga liv, som är historiens innebörd, "kulturmaterial" 1. utvecklingsvillkor. Ehuru en sådan relativistisk uppfattning av naturens betydelse enl. N. måste bli resultatet av den "naturkunskapens självbesinning", vilken han i en 1907 under
Källa: Internet Archive ·
