Sida 675
1325
Opera
1326
och musikaliska reformplaner var vid slutet av 1500-t. Florens. Den första egentliga O. iir Dafne, som med musik av P e r i och text av R i n u c c i n i 1504 uppfördes i Florens. Musiken till Dafne har gått förlorad, men redan 1600 uppfördes av samme författare en ny O., Euridicc, som ger en god föreställning om det äldre musikdramats karaktär. Den pastorala handlingen fraraföres till större delen i form av recitativ. men därjämte förekomma smärre lyriska partier cch körer. 1 denna form utbildades O. närmast av Monteverde. Hans 1607 uppförda Orfeo, skiljer sig från Euridice främst genom en rikare orkester men även genom en större utbyggnad av de lyriska partierna. 1637 öppnades i Venedig det första offentliga operahuset, vilket inom kort efterföljdes av flera andra. Bestämmande för 0:s vidare utveckling i litterärt och musikaliskt hänseende blev närmast den stora publikens smak. Texten ombildades i anslutning till det samtida taldramat, och av den antika historien och mytologin bibehöllos endast namnen på styckets personer. Samtidigt förändrades O. från köropera till soloopera. Periodens mest lysande representanter voro C a v a 1 1 i och C e s t i, av vilka den förre ännu lät den dramatiska handlingen dominera, varemot Cesti främst var en lyrikens mästare. Mot slutet av 1600-t. framträdde en ny riktning inom O., den neapolitanska O., som med A. Scarlatti och dennes efterföljare under 1700-t. dominerade musiklivet. — I Frankrike fick O. fast fot först på 1670-t. med italienaren de Lully, som lyckades skapa en nationell fransk O. Dramatiskt efterbildade denn?i, det
fransk-klassiska taldramat men upptog även element ur den äldre hovbaletten. Från den venetianska skilde sig Lullys O. vidare genom en rikare sammansatt orkester, den av honom skapade franska uvertyren, en till texten intimt ansluten musikalisk deklamation samt pompösa körer. Lullys egna O. höUo sig på scenen till långt in på 1700-t. Av efterföljare, som utan att i det väsentliga frångå hans formschema bidrogo till den franska 0:3 utveckling, märkes i främsta rummet R a m e a u. — 1 Tyskland fick O. -3 utveckling en mindre enhetlig prägel än i Frankrike. 1637 uppfördes S c h ii t z' och O p i t z' Dafne (texten närmast en översättning av Rinuccinis libretto). I Wien, Miinchen, Dresden m. fl. städer odlades den italienska O. Den tyska O. utvecklades huviidsakl. i Hamburg, där 1678 ett offentligt operahus öppnades, vars repertoar de tio första åren enbart och senare företrädesvis upptog tyska verk. Den viktigaste kompositören var K e i s e r, vilken stilistiskt anslöt sig till såväl fransk (kör och balett) som italiensk (recitativ, arior m. m.) O. — Även i England framträdde under 1600-t. ansatser till nationell O. Först på 1650-t. tillkom emellertid den första engelska O. (The siege of Rhodus) med musik av flera tonsättare. Den egentlige skaparen av en inhemsk O. blev dock P u r - cell, vars Dido och Aeneas uppfördes 1688. Stilistiskt var denna, liksom Keiaers O., en blandform med körer i Lullys stil och recitativ och aria efter den venetianska 0:s mönster. Efter Purcells död upphörde i det närmaste den nationella riktningen, och den italienska O. blev allenarådande.
Källa: Internet Archive ·
