Sida 684
1343
Oppression — Optik
1344
Aspekt och Konjunktion. — Fil. Beteckning för motsats (se d. o.) i logisk mening. — Adj.: opposition e' 11. — Verb: o p p o n e' r a (sig).
Oppressio'n (av lat. oppre'ssio, ned tryckning), nedtryckt sinnesstämning, spec. ångestkänslor vid hjärt- 1. bröstsjukdomar.
Oppunda. 1. Härad i Oppunda och Villåttinge härads domsaga, Södermani. 1., omfattar socknarna Julita, Flöda, Sköldinge, Vadsbro, Blacksta, Husby-Oppunda, Vrena, Bettna, Lerbo, Stora Malm, Ö. Vingåker, V. Vingåker och österåker. — 2. Tingslag, omfattar 0. 1 och Katrineholms stad.
Oppunda och Villåttinge härads domsaga, Södermani. 1., utgöres av två tingslag, Villåttinge och Oppunda. 54,570 inv.
Oppunda västra kontrakt i Strängnäs stift omfattar pastoraten Julita, Stora Malm, V. Vingåker, ö. Vingåker, österåker.
Oppunda östra kontrakt i Strängnäs stift omfattar pastoraten Bettna; Vadsbro och Blacksta; Flöda; Husby-Oppunda; Lerbo; Sköldinge.
Ops, i rom. myt. den rika skördens gudinna.
Opsoni'ner (av grek. o'pson, tillagad mat), se Immunitet s 1 ä r a sp. 1273.
Opta'nt, se Optionsrätt.
0'ptativ (av lat. opta're, önska) , se M o d u s.
Opte'ra (lat. opta're), välja; begagna sin optionsrätt (se d. o.).
Opti'k (av grek. optyko's, som rör seendet), läran om ljuset; i dagligt tal sammanfattningen av alla optiska instrument, i trängre bemärkelse alla i sådana instrument ingående delar, som ha med ljusets reflexion 1. brytning att göra, SS. speglar, prismer och linser. O. utgör en del av fysiken och
indelas i teoretisk och tillämpad O. 1., vanligare, från en annan synpunkt i geometrisk O., som räknar med rätliniga ljusstrålar, fysikalisk O., som tar hänsyn till ljusets vågnatur, och fysiologisk O., som behandlar ögat och seendet. Den första kända insatsen i studiet av O. gjorde Aristoteles, som redan omkr. 350 f. Ej. beskrev ljusets brytning. Andra stora namn inom den äldsta 0:s historia äro Eukleides, Plinius d. ä., som 78 e. Kr. fastställde, att ljuset rör sig fortare än ljudet, och Ptolemaios. Från medeltiden märkas araben Alhazen (d. 1039), persern al Sjirazi, Roger Bacon, Vitellio, F. Maurolico och Giambattista della Porta. Lionardo da Vinci angav teorier för seendet och för stereoskopin. G. Galilei förbättrade den efter honom uppkallade kikartypen, som uppfanns av tvenne holländska glasögonmakare Z. Jansen och H. Lippershey 1608. Jansen uppfann även mikroskopet omkr. 1590. Kepler beskrev den efter honom benämnda astronomiska kikaren, vilken dock uppfunnits av C. Scheiner. A. M. de Rheita uppfann den terrestriska kikaren. Snellius 1616 och Cartesius 1637 funno oberoende av varandra ljusets brytningslag. Den senare gav även 1637 en teori för regnbågen, som först 1837 ersattes av en riktigare av Airy. Xewton uppställde 1666 sin emanationsteori för ljuset. Vågteorins grunder angåvos av Grimaldi och Hooke, men den vann seger först genom Huygens och Fresnel samt kompletterades 1802 genom T. Youngs interferensprincip. Ljusets hastighet mättes först av Ole Eömer 1673. Bradley upptäckte aberrationen. Möjligheten av akromatisertng angavs först av svensken Klingenstierna. Bouguer
Källa: Internet Archive ·
