Sida 776
1527
Paleoklimatologi — Paleontologi
1528
Modern P., representerad t. ex. av de senare decenniernas ryktbaraste paleograf, L. T r a u b e, sätter sig självständiga kultur- och litteraturhistoriska mål före. Särskilt för utvecklande av kännedomen om äldre tiders litterära och kulturella centra, klosterskolor, skriptorier m. m., har P. stor betydelse. Den vetenskapliga P. uppstod i Frankrike, och dess förste store företrädare var Mabillon. Flera institut ha grundats för studiet av P. (främst den 1821 stiftade École des chartes i Paris) . Berömda paleografer ha i senare tid varit italienaren S. M a f f e i, som särskilt påpekade skriftarternas inre samhörighet, fransmännen Silvestre och D e 1 i s 1 e, tyskarna Kopp och W a 1 1 e n - bach samt engelsmannen Westw o o d m. fl. Genom moderna fotografiska handskriftreproduktioner har P:s utveckling i hög grad främjats. Se vid. Skrift.
Paleoklimatologi' (av grek. palaio's, forntida, och klimatologi), vetenskapen om forna tiders klimat, grundar sig på kännedomen om den fossila växt- och djurvärlden, om paleogeografin och om bergarterna. Bevis för forntida klimatförändringar äro bl. a. förekomsten av tilliter (se d. o.) o. a. glaciala bildningar, laterit (en tropisk vittringsprodukt), saltlager o. a. arida bildningar i helt andra trakter än dem, i vilka de bildas i våra dagar.
Paleolftiska tiden (av grek. palaio's, forntida, och Wtos, sten), äldre stenåldern (se d. o.).
Paléologue [-lå'gg], Maurice, f. 185y, fransk diplomat och författare, minister i Sofia 1907 — 12, ambassadör i Petersburg 1914 — 17, generalsekreterare i utrikesdepartementet 1920. P. har skildrat sin händelserika mission
i Ryssland i memoarverket La Russie des tsars pendant la grande guerre (3 bd, 1921 — 22), utgivit historiska arbeten (Romantisme et diplomatie, 1924, sv. övers. 1925), konsthistoriska studier m. m.
Paleontolo'g, vetenskapsman, som ägnar sig åt paleontologi.
Paleontologi' (av grek. palaio's, forntida, on, väsen, och lo'- gos, lära), vetenskapen om fossila växter och djur, d. v. s. gångna geologiska perioders växt- och djurvärld (jfr Fossil). Genom jämförande studier av nu levande organismer och fossil kunna utdöda djur och växter ofta helt rekonstrueras. Som vetenskap är P. relativt ny. Äldre uppfattningar av fossilen ss. "naturens lek", kvarlevor efter syndafloden e. d. vederlades av Cuvier m. fl. Den moderna växtpaleontologins grundare var Ådolphe Brongniart. Efter Darwin är utvecklingsläran härskande inom P., vilken också lämnat viktiga sannolikhetsbevis för utvecklingsläran (jfr d. o.) och blivit av stor vikt för fylogenin och systematiken-Genom ledfossilen bidrar P. även till den historiska geologin. Studiet av de fossila arternas utbredning ger vid. upplysningar om för- ^ delningen av land och hav i äldre m tider (paleogeografi, se d. o.) samt om klimatiska (paleoklimatologi, se d. o.) och växt- och djurgeografiska förändringar under gångna geologiska perioder (t. ex. om värmeälskande växtvärld på Spetsbergen och Grönland m. fl. arktiska länder ännu under tertiärperioden). Paleobiologi'n söker utreda de fossila organismernas levnadssätt. Av fossila djur äro mer än 100,000 arter kända, vilket dock måste vara en bråkdel av dem.
Källa: Internet Archive ·
