Sida 299
585
Namn
586
angivna principer. Härom vittna namn sa. Sven (ung man), Erik (härskare), Björn och de många i anslutning till gudanamn bildade N. (Torulf, Astrid). — Utifrån inlånades nog redan i förhistorisk tid en del N. till Norden; först med kristendomen infördes dock ett sådant främmande element, som delvis sprängde det gamla namnskicket. Genom den inkommo, fr. o. m. 1000-t., många "dopnamn", som sedan, ofta efter formförändringar, känts som helt inhemska: Anders av Andreas, Johan (Jon, Jan, Jöns) och Hans av Johannes, Per av Petrus, Karin av Katarina o. s. v. Till övervägande del voro dessa helgonnamn: barnet ställdes nu under helgonets beskydd liksom förr under gudens. — Det starka (låg-) tyska inflytandet under medeltiden avsatte åtskilliga spår också i förnamnsskicket (Henrik, Herman, Konrad, Gertrud). — Fr. o. m. storhetstiden blev förnamnsskicket än mer internationellt. Främlingar inflyttade från alla håll, och de inhemska släkterna knöto utländska förbindelser. De romanska N., inkomna särskilt fr. o. m. 1700-t., ha mest stannat inom högre samhällslager och äro övervägande kvinnonamn : Louise, Mathilde o. s. v.; ofta ha de försvenskats genom attraktion från de inhemska pä -a och då blivit folkliga (Lovisa, Tilda). Tillskottet från England (och Skottland) kommer först med 1700-t :s slut och 1800-t. och beror ofta på litterärt inflytande (t. ex. från Ossiansångerna) ; ur vår almanacka höra dit t. ex. Alfred, Edvard, Edit, Oskar, Selma. Dubbelnamn av typen Jan-Erik, Anna-Lisa äro delvis folkliga men troligen ej så gamla. — Vissa förskjutningar märkas på de senaste år-
tiondena, delvis genom medvetet återupplivande av de nordiska N. (Sten, Åke, Hild), vartill ansatser märktes redan vid början av 1800-t. genom inflytande från den götiska riktningen. — 2. öknamn och binamn. Ofta är det mindre prisvärda egenskaper 1. handlingar, som framkalla dessa N. (rena yrkesnamn få då imdantas). Namngivningsgrunderna synas i huvudsak vara desamma i alla tider och hos skilda folklager. En person kan uppkallas efter sin hemort (Döderhultarn) , efter utseende 1. yttre egenskaper (Digre, Halte och läspe), ovanor (Smack), enstaka 1. upprepad handling (S7iatten), av vederbörande nyttjade talesätt o. d. (Som sagt var), mera sällan rent andliga egenskaper (Magnus den gode) . — 3. Släkt- och familjenamn. Verkliga sådana träffas i gammal tid hos romarna. Dessa hade utom förnamnet två N., varav det ena angav släkten (ätten), det andra familjen (i inskränkt bemärkelse) : Publius Cornelius Scipio. Varken grekerna 1. germanerna hade däremot urspr. några släkt- och familjenamn, även om hos de senare vissa ansatser funnits till ett slags ättenamn, t. ex. de på -ing (i) ar (Ynglingar) . I Norden nämndes en person med förnamn jämte faderns (Nils Hermansson) , i vissa fall moderns (Sven Estridsson) N., stundom i latiniserad form (Nicolaus Hermanni), men detta var intet fast namnelement. Lika litet gäller detta i äldsta tid uppnämnandet efter orter, icke ens om ortnamnet tillfogades oförändrat. Sistnämnda typ blev dock senare den vanliga familjenamnstypen i Danmark (Borup) och Norge (Liestöl), medan därtill i Sverige (utom på Gotland) i äldre
Källa: Internet Archive ·
