Sida 300
587
Namn
588
tid blott svaga ansatser märkas; t. ex. i Dalarna ingår dock gårdnamnet ofta som fast element vid benämning (Liss Olof Larsson efter gården Liss). — Under medeltiden uppkommo så småningom på kontinenten och i England ärftliga familjenamn. Förnäma släkter uppkallade sig efter sitt gods (fr. de, ital. di, del, dello, della, ty. von, eng. of). Särskilt i England uppkommo härvid mycket invecklade namnförhållanden. Medlemmar av högadeln {nobility) ha här utom släktnamnet ett till titeln knutet namn, vanl. namnet på ett släktgods 1. på en ort, förknippad med någon av den betitlade utförd berömlig gärning. Ex.: William Pitt, earl of Chatham. Stundom består adelsnamnet av det ursprungliga släktnamnet med 1. utan tillägg av ett nytt namn {earl Kitchener of Khartoum). Då de högre titlarna ärvas endast av en medlem av familjen, kan en person under olika perioder bära helt olika namn, t. ex. lord Henry Stewart, därefter viscount Castlereagh och slutligen marquess of Londonderry. — I Sverige hade redan under medeltiden sköldens vapenbild framkallat adliga familjenamn, som dock ej voro i dagligt bruk; vanligt blev detta först på 1500-t. [Bielke, Oxenstierna o. s. v.). Omkr. 1600 börja representanterna för de lärda yrkena bilda latiniserade N., bl. a. på -(i) US {Arrhenius), vilken ändelse sedan ofta slopades SS. pedantisk, och -änder {Roslagiander) ; förleden var ofta hemortens N., gärna latiniserat {Aurivillius av auri-, öra, och vill-, by, alltså av örby). Fr. o. m. 1600-t. börja även de borgerliga familjerna anta fasta N. Härvid ha i Sverige rena öknamn ej lämnat stor anpart; yrkesnamnen ha
betytt mera, men främst i tysk form (Beclcer, bagare, Bchröder, skräddare). Ingredienserna utgöras däremot ofta — och detta är säreget svenskt — av ortnamnselement och andra naturord (träd och växter samt deras delar), varigenom uppkommit de talrika N. på -lund, -kvist (-qvist), -gren, -ström o. s. v. Son-namnen ha blivit verkliga familjenamn först under de senaste århundradena, och hit höra våra vanligaste N. : Andersson, Johansson o. s. v. En mellanställning inta N. på -sen (eg. danskt), -sén o. d. Motsvarigheter till 50w-namnen träffas naturligen hos skilda folk; sådana äro t. ex. normandernas Fitz-, skottarnas Mac, irländarnas O', arabernas ben, ibn, spanjorernas och portugisernas -ez, -iz, ryssarnas -sTcij, -skoj, -ov, -ev, -vitj (-vna för kvinna). — Inflyttning från utlandet har medfört, att många utländska familjenamn förekomma i Sverige (Eamilton). I någon grad ha sådana typer sedan tjänat som mönster vid namnbildning (t. ex. N. på -ow). — Med få undantag torde i Sverige vederbörande själv vara initiativtagare vid namnval och namnändring; exempelvis i Tyskland beror den egendomliga karaktären hos vissa, särskilt judiska, N. på att dessa åsatts av myndigheterna. — Gift kvinna erhåller makens N. Särskilt bland adeln var detta dock i äldre tider icke fallet. — B. Ortnamn. Dessa indelas i naturnamn och kulturnamn; de förra beteckna naturlig lokalitet (sjö, skog, berg o. s. v.), de senare ort, där mänsklig kultur ingripit. Bland de senare äro bebyggelsenamnen (N. på byar, gårdar o. d.) den viktigaste gruppen. Många av dessa ha urspr.
Källa: Internet Archive ·
