Sida 360
707
Nederländerna (Historia — 1672)
ro8
ostört utveckla sig till Europas främsta handelsstat. I Östersjön öppnades nya marknader, för vilkas skydd N. utvecklade en opportunistisk interventionspolitik gentemot Danmarks och Sveriges strävan till baltisk hegemoni. — Frukterna av Oldenbarnevelts regim kommo dock endast de rika köpstadsfamiljerna (regenterna) till godo, och en stark folklig opposition började växa upp, som fick en ledare i den ärelystne Moritz. Grentemot det härskande aristokratiska statspartiet, som hävdade provinsernas inbördes oavhängighet och i kyrkligt avseende närmade sig arminianerna (se d. o.), bildades ett "ståthållarparti", som fordrade en starkare politisk och kyrklig enhet på strängt kalvinistisk grundval. Striden avgjordes, sedan Moritz fått stöd av generalstaternas majoritet, genom motståndarnas fängslande och Oldenbarnevelts avrättning 1619. Efter Moritz' död 1625 blev brodern Fredrik Henrik (f. 1584, d. 1647) ståthållare i samtliga provinser utom Friesland. Han var framstående både som statsman och härförare och ledde lyckligt den 1621 (då som ett led i Trettioåriga kriget, se d. o.) återupptagna kampen mot Spanien. Dess viktigaste framgång var Tromps sjöseger vid engelska kusten 1639. Genom Westfaliska freden 1648 erkändes oavhängigheten såväl av Spanien som av Tysk-romerska riket och erhöllo N. de efter 1621 erövrade n. Flandern och Nord-Brabant jämte en del av Limburg ("Generalitetslanden"). — Den koloniala utvidgningen fortsattes genom grimdandet 1621 av ett västindiskt kompani, som förvärvade flera amerikanska besittningar. Den materiella blomstringen åt-
följdes av en kulturell, särskilt inom målarkonst och vetenskap. Fem universitet drogo till sig studerande från hela Europa. Religionsfrihet rådde sedan 1579. — Republikens storhetstid och förfall (1648—1795). Fredrik Henriks son och efterträdare Vilhelm II (f. 1626, d. 1650) gjorde 1650 ett länge förberett oraniskt kuppförsök i avsikt att ersätta det holländska aristokratpartiets välde med ett monarkiskt. Hans plötsliga död s. å. återgav motståndarna makten och inledde den sanna frihetens tid (1650—72). 1651 beslöts att lämna ståthållarposten obesatt, vilket innebar de partikularistiska tendensernas genombrott och den holländska, särskilt amsterdamska borgararistokratins övermakt. Den ledande blev rådspensionären J. de W i 1 1, vars politik huvudsakl. kom att rikta sig mot den hotande konkurrensen från det under Cromwell till kommersiell stormakt uppväxande England. Lantförsvaret avvecklades ss. överflödigt, medan flottan i ett av navigationsakten (se d. o.) föranlett krig med England 1652 — 54 under Tromp och Ruyter vann nya segrar. Fredsfördraget innebar dock eftergift för Englands krav samt bl. a. en förpliktelse för N. att ej vidare ta medlemmar av huset Oranien i sin tjänst. 1658 — 60 stödde X. Danmark mot Sveriges angrepp, vilket hotade att stänga handelsvägen genom öresimd. Ett andra sjökrig med England 1664 — 67 medförde förlust av de nordamerikanska kolonierna och visade, att N:s utvecklingskraft nu var i avtagande. Nrs deltagande i trippelalliansen mot Ludvig XrV av Frankrike 1668 eggade denne till ett 1672 företaget an-
Källa: Internet Archive ·
