Sida 491
957
Nordenskiöld
958
folkvandringstiden höra de (under flat mark liggande) båtgravarna i Vendel (se d. o.), efter vilka tiden 600 — 800 i Svealand även benämnes Vendeltid. Den senare järnålderns vanligaste grayform är högen; ett flertal dylika äro ofta samlade i större 1. mindre gravfält invid byar och gårdar. Särskilt ryktbara äro de s. k. kungshögarna, vilka antas ha uppkastats över konungar och hövdingar. De märkligaste av dessa ligga vid Gamla Uppsala (se d. o.). Från denna och följande tid datera sig trol. de domareringar, skeppssättningar och tingshögar (se dessa ord), som man satt i förbindelse med ting och därvid hållna kultfester. Under folkvandringstiden uppfördes fornborgar till försvar av bygderna. Särskilt talrikt förekomma de i Östergötland, vilket trol. förklaras av den hårda kampen mellan "Sveariket" och "Götariket" (se Götaland). Under slutet av denna period utövar det mäktiga Frankiska riket ett starkt kulturellt inflytande på Norden. — Järnålderns följande skede, v i - kingatiden (800— omkr. 1050), kan delvis räknas till historisk tid, men dess historia belyses dock i hög grad av fornfynden. Såväl talrika runinskrifter som fynd av västeuropeiska mynt belysa vikingatågen (se d. o.) västerut, vilka särskilt utgingo från Danmark (Skåne) och Norge. Den svenska expansionen österut, särskilt de livliga handelsförbindelserna med Ryssland och Orienten, klarlägges genom de enastående rika fynden av orientaliska mynt, vilka talrikast påträffas pä Gotland. Såväl i Sverige som i Danmark finnas rika lämningar från stadsliknande handelsorter, ss. Birka (se d. o.) och Schleswig
(Hedeby), vilka ge en god inblick i vikingatidens kultur och antydningar om förbindelserna med det övriga Europa. De märkligaste gravfynden från denna tid ha gjorts i Norge, i det att tvenne rikt utrustade skepp framgrävts ur gravhögar i Vestfold (se O s e - bergfyndet och Vikingaskepp). Ändra märkliga högar äro de s. k. kimgshögarna på Adelsön (nära Birka), som möjligen rests över sveakonungar, och de i Jällinge (se d. o.) över danske konungen Gorm och hans gemål. De talrika runstenarna belysa även i stora drag bebyggelseförhållanden och kristendomens spridning i Norden vid 1000-t:s början. Av stort intresse äro även bildstenarna på Gotland (se d. o. sp. 1404), som delvis komplettera de upplysningar om vikingatidens religiösa föreställningar, som vi kunna hämta ur eddasångerna.
Nordenskiöld, svensk friherr- 1ig samt svenska och finländska adliga ätter. En adlig och friherr- 1ig gren skriver sig Nordenskjöld (se d. o.), en friherrlig Nordensköld. 1. Nils Gustaf N., f. 1792, d. 18C6, finländsk mineralog, bergmästare i Finland 1818, överintendent vid bergsstyrelsen i Finland 1824. Bidrog kraftigt att utvidga kännedomen om Finlands malmoch mineralförekomster. — 2. Adolf Erik N., f. 1832, d. 1901, den föreg:s son, frih., forskningsresande och vetenskapsman. Född i Helsingfors, blev N., som måst avbryta sin karriär i Finland efter ett de ryska myndigheterna stötande festtal, 1858 prof. vid Naturhistoriska riksmuseet i Sthlm. 1858—76 deltog han i 1. ledde flera resultatrika expeditioner till Spetsbergen, Island, Grönland och Jenisejs myn
Källa: Internet Archive ·
