Sida 497
969
Nordiska språk
970
trätt. Vissa av dessa visa hän pä, närmare släktskap med de östgermanska spröken (främst gotiskan), vissa andra däremot på förbindelse med devästgerm a n 8 k a (särskilt angelsachsiskan). De förra likheterna må exemplifieras med fisl. tryggr (sv. trygg), got. triggws (gentemot ty. trcu), de senare med sv. fly, ty. fliehen (gentemot got. pliuhan, med r/i-ljud). — Det äldsta skedet inom N:8 historia kallas det urnordiska (till omkr. 700). Direkt kunskap om detta vinnes dels genom de äldsta nordiska runinskrifterna fr. o. m. 200-t. e. Kr. (se Runor), dels genom i finskan och lapskan tidigt inlånade nordiska ord, vilka här undgått ljudutvecklingen i moderspråket och bibehållit sin urnordiska form. Indirekt vinnes kännedom om urnordiskan genom att man sluter sig till gemensamma urformer för ord 1. böjningsformer, som träffas i de särskilda N. Trol. har det urnordiska språket företett vissa lokala skiftningar; särskilt ha sannol. en del företeelser uppträtt tidigare i vissa trakter än i andra. Företeelser, vilka väsentl. kunna tillskrivas hela det nordiska språkområdet före en mer avgjord klyvning i särspråk, kallas samnordiska. De viktigaste samnordiska språkändringarna äro:
a) bortkastande 1. förkortning (ibland med ändring av ljudkvaliteten) av obetonade vokaler,
b) omljud, c) "brytning". Ex.: a) urnordiska armaR {R = ett särskilt slags r-ljud, uppkommet ur "lent"s) blir fisl. armr (sv. arm), sunuR blir sunr (sv. son), runöR blir runar (sv. runor) ; b) gastiR (jfr ty. Gast) blir gestr (sv. gäst), dömian blir d0ma (sv. döma) genom 8. k. i-omljud, liksom handu
blir hgnd (sv. hand; q är ett öppet d-ljud) och lingwa blir lyng (sv. O""^) genom s. k. «-, resp. tc-om-Ijud; c) heröu (jfr ty. Herde) — 6 är "lent" //i-ljud — blir hjgrd (sv. hjord) genom s. k. u-brytning, och snellaR (jfr ty. schnell) blir snjallr (sv. snäll, med bortfallet ;") genom s. k. a-brytning. Ex. på en urnordisk sata (Gallehushornets inskrift, omkr. 425) : Ek HlewagastiR holtingaR hörna tawidö; omsatt till nutida svenska: Jag (1. Eg) Lägäst Hölting (1. Hylting) horn tddde 1. tödde (förfärdigade). Mot 13 stavelser i den förra satsen svara 8 i den senare. — Under vikingatiden splittras det urnordiska språket i östnordiska (svenska och danska) och västnordiska (norskan jämte isländskan och färöiskan). Allt nordiskt mål kallades dock dgnsk (d. v. 8. dansk) tunga. De viktigaste för de östnordiska språken gemensamma skiljaktigheterna från de västnordiska äro: i östnordiska är u-, to-omljudet (jfr ovan) ej så allmänt genomfört som i (de flesta trakter av) Väst-Norden — västgötska urkunder inta dock en mellanställning; östnordiska har tvåstavig form i ord som séa (sv. se), där västnordiska har enstavig form (sjä) ; östnordiska visar "brytning" av y till ju (jfr sv. sjunga och fisl. syngva) ; östnordiska har ofta mp, nk, nt, där västnordiska har pp, kk, tt (även här visar v. Sverige förbindelser åt v.) : östnordiska svamp — västnordiska soppr (jfr värmländska sopp), sjunka (da. synke) — s0kkva, hrant — brått; östnordiska har bestämd form dat. plur. på -omen {fotomen, av fot), västnordiska på -onom (fötonom). Västnordiska bevarar alltjämt
Källa: Internet Archive ·
