Sida 677
1329
Opera
1330
sluten till det samtida borgerliga skadespelet, utbildades O. genom D II n i och dennes efterföljare till en nationellt betonad konstart (jfr Fransk musik sp. 604), vilken senare företräddes av Boieldieu, Méhul, Hérold, A u b e r och Adam. — Även i Tyskland uppstod i senare hälften av 1700-t. ett komiskt sångspel. Bestämmande för dettas formella utdaning (talad dialog med inströdda lyriska partier) blevo främst Standfuss och H i 1 - ler. I Wien märkas särskilt Ditters v. Dittersdorf samt i främsta rummet Mozart {Enleveringcn ur Seraljen). En seriösare riktning fick sitt högsta konstnärliga uttryck i Mozarts Trollflöjten och Beet hovens Fidclio. — 1800-oc1il900-t. Frän slutet av 1700-t. har O. utvecklats efter ett flertal, delvis varandra korsande riktningar och former. G 1 u c k a reformopera fullföljdes närmast i Frankrike av :M é h u 1, C h e r u b i n i, S p o n t i n i, m. fl. Pä 1820-t. inträdde en stilförskjutning inom den franska stora O. (helt genomkomponerad O. med orkesterrecitativ), eom, förberedd av Ross i n i s Wilhelm Tell och Aubers Den stumma frän Portici, kulminerade med M e y e r b e e r s romantiska, på yttre effekter byggda O. Sedermera ha framträtt ett större antal tonsättare (jfr Fransk musik sp. 605) med anslutning till olika skolor och riktningar. En ny stilart (impressionismen) representeras främst av Debussys Pelléas och Mélisande. — I Tyskland medförde 1800-t:8 början en uppblomstring av den romantiska O. med Weber, Spohr och Marschner. Inom den komiska genren verkade samtidigt
och senare bl. a. L o r t z i n g, N i c o 1 a i och F 1 o t o w. Frän senare hälften av 1800-t. har O. dominerats av R. W a g n e r, vilken med anslutning till Webers tanke pä ett musikaliskt allkonstverk blev skaparen av en O. med nya former och nytt innehåll (musikdramat). Grundvalen för Wagners O. utgöres av en dramatisk handling, som i motsats till äldre libretton icke bygger på intrigspel och överraskningar utan likt Glucks O. på utvecklingen av en idé. Musikaliskt skiljer sig Wagners O. från en äldre tids därigenom, att de slutna formerna (arior, ensembler m. m.) fått ge vika för ett ackompanjerat recitativ, i vilket orkestern — enl. Wagners eget uttalande — ersatt kören i den grekiska tragedin. Utmärkande för recitativet är främst, att detta icke likt tidigare fritt växlar från scen till scen utan anknytes till ett antal grundmotiv, vilka — ofta karaktäristiskt varierade — anpassas till handlingens utveckling (jfr Ledmotiv). Bland tonsättare efter Wagner — alla mer 1. mindre påverkade av honom — märkas Humperdinck, d' Albert, R. Strauss, v. Schillings, Pfitzner, Schrek e r m. fl. — I Italien efterbildades i modifierad form den gluckska köroperan av S. Mayrs skola. Senare riktningar inom den stora O. representeras av de till romantiken anslutna B e 1 1 i n i, Donizetti, Verdi, Boito, m. fl. En med M a s c a g n i framträdande lyrisk-veristisk riktning har bl. a. upptagits av L e o n c a - vallo, P u c c i n i m. fl. (jfr f. ö. Italiensk musik sp. 1659). — Även utanför de stora kulturländerna har O. i senare tid vunnit ökad Rpridning samt framträtt
Källa: Internet Archive ·
