Sida 161
De fattiga i Stockholm, af Axel Gussander
härbergen. Några af detta slags hotell har jag besökt och orden tryta att beskrifva den smuts och osnygghet, som rådde i de af flere personer bebodda trånga rummen uti en luft, som gör det ofattligt, att människor där kunna tillbringa sina nätter och under vintern, hvad åtminstone kvinnorna angår, så godt som hela dygnen. Det är på sådant sätt fattigdomen sänker, sänker så djupt, att människan blir i stånd till sådana hemska förbrytelser, som snart sagdt höra till ordningen för dagen.
Till fattigdomens former hör äfven tiggeriet, en företeelse som tarfvar sin alldeles särskilda behandling, mångskiftande som det är till sin gestalt, påminnande om de vexlande färgerna i ett kaleidoskop. Här den sluge tiggaren, som med öfvad skarpblick ockrar på sin nästas svagheter, där den fräcke, som är närgången af vana eller ovana — säg hvilketdera — eller den blinde, lame, döfve, puckelryggige, som söker väcka medlidande, och som verkligen är, hvad han ger sig ut för, eller också icke. Eller vidare, barnet, som ber om en slant, och hvars far är i fängelset och modern illa sjuk. Ljuger dess klara blick, eller har tiggeriet här tagit åter en af sina af sky värdaste gestalter? Och till slut den humoristiske tiggaren, han, som är fattig och glad, och kan skratta,
Källa: Project Runeberg ·
