Sida 39
I den gamla staden, af Johan Levart (Satyr)
trängst och ålderdomligast ter den sig mot norr, där den är närmast Slottet. Då och då kommer dock en fläkt från ett ljusare rike — en smal, smutsig gränd öppnar en blå flik af strömmen.
Så småningom vidgar sig själfva gatan, och solen lyckas till och med i sina försök att kasta ned några knippen strålar på schåarne i hörnen, genom småkaféernas rutor, på all den dammiga villervallan i klädstånd och lumpbodar. De gamla husen, som stått så imponerande i sekelgammal själf medvetenhet, då de
Vy af Österlånggatan.
lutade sig nära intill hvarandra öfver gatan, se i solljuset liksom bortkomna ut och generade öfver senare tiders vandaliserande-reparationer och uppiffningsbegär, som här och där stympat dem på det godtyckligaste.
Som bekant har det funnits åtskilliga, som i sitt s. k. praktiska sinne velat slopa största delen af gamla staden och på de historiska platserna bygga upp något liknande Östermalm. Måtte alla nådiga makter mildeligen bevara oss! Vandalismen har gått tillräckligt fram öfver Stockholm de sista åren, att åtminstone
Källa: Project Runeberg ·
