Sida 58
I den gamla staden, af Johan Levart (Satyr)
drade fester för de glade stockholmarne, hela bärg af lådor med den skummande drycken staplas upp på kajen. Ömt och varligt rulla kolingens kusiner, de stora tunga konjaksfaten, öfver landgångarna och ordna dem i långa led, dessa dyrbara reservoarer för millioner groggar.
Allt högre torna bärgen med säckar och lårar och timmer, från högar af oxars och kalfvars hudar slår från sig en frän lukt, och då mjölsäckarna dunsar i stenläggningen stå omkring dem puderhvita skyar. Vinscharne slamra med rasande fart, allt snabbare. blir springet öfver landgångar och plankor, i hastigare takter rulla skottkärrorna och skriken och ropen på underjordens potentater. Stackars publikaner!
Det är nog tungt att i dylika dagar bära deras gula snodder kring mössan.
Att Skeppsbron är för trång för det merkantila lif som brusar däröfver, det torde väl hvar och en inse, som någonsin egnat sin uppmärksamhet åt detta, och vi få väl hoppas det bästa för framtiden af den storartade utvidgningen af Stadsgården och alla de nya kajer man kommer att bygga. Men att man lossar och lastar ännu på samma sätt som för hundra år utan något större anlitande af modernare redskap och metoder — det synes mig vara en egendomligt rörande pietet mot det gamla.
Som sakerna nu stå är det hela en utmärkt väl arrangerad villervalla och en sannskyldig babylonisk förbistring. Jag skall berätta en liten historia om hur det ofta går till att förtulla.
Jag fick en gång en liten låda med någonting i, någonstädes från utlandet. Först skulle jag naturligtvis gå till kommissionären och betala frakten och så upp i tullhuset med min stillsamma skrifna bön att få lådan för tullad och så på en massa expeditioner i samma hus. iBga anslag upplyste mig om hvart jag skulle vända mig. Jag tror jag var på minst ett halft dussin
Hamnarbetare.
Källa: Project Runeberg ·
