Sida 116
Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
maken till, och perspektivet från Rydbergs, Grands, Operakällarens eller Mariahissens matsalsfönster kan godt täfla med de utsikter, som bjudas från de kontinentala storstädernas rangrestauranter.
Operaterrassen.
Det verkar naturligtvis mycket lifvande, när näringsomsorgerna åtföljas af sådana attribut. Också är matlusten stor och aptiten frisk i Stockholm, och som bekant försummar man ej heller att skölja ned den fasta födan med våtvaror. Detta står visst i rak strid mot doktor Westerlunds recept att undgå fetma; men därom bekymrar sig stockholmaren föga. Han är hellre trind och skinande, än han försakar sin pilsner, sitt fatöl, sitt iskällardricka, och vid festliga tillfällen dricker han kanske till och med mer än han äter. Och om magkatarren kommer som en följd af vare sig det ena eller andra, så reser han till Karlsbad, om förhållandena så medgifva, eller späker sig sommartiden några veckor vid någon af hemlandets brunnsorter. Regeln är att man tar lifvet som det kommer, och äfven om det häri, särskildt med hänsyn till ett så viktigt organ som magen, ligger icke så litet lättsinne och oförstånd, så äro dock dessa angenämare att iakttaga än den surmulna försiktigheten och det ängsliga iakttagandet af minutiösa dietregler. Det glada, förhoppningsfulla
Operaterrassen.
Stockholm svärmar på restauranterna; det mer förståndiga och
Källa: Project Runeberg ·
