Sida 162
De fattiga i Stockholm, af Axel Gussander
fastän han är hungrig, han, för hvilken man alltid känner en viss sympati, eller kanske — ett slags afund. Just i denne sorglöse riddare af galghumorn har jag tyckt mig finna något af det bästa vår hufvudstads äkta fattigbefolkning bär innerst, dess naivitet. Denna egenskap är dem också ett visst skydd i alla lifvets vedervärdigheter. De kunna blifva fattiga och eländiga, men de gå icke helt och hållet under. Vintertiden ser man icke mycket till dem ute på gator och torg. Men när våren kommer och sjöfarten börjar, då märker man dem nere vid hamnarne med sol i blicken, på håret likadana som året förut. Där sjåa de ibland och förtjäna sig en penning eller, om det passar, tigga de om en slant till en butelj öl.
Ibland verka de rent af förbluffande med sitt ogenerade väsen.
Så svarade mig en tjuguåring af detta species, hvilken jag, efter att ha gifvit honom en tjugufem-öring, förebrådde att han icke sökte arbete: »arbeta», sade han,
»hvad tjänar det till, när herrn ger mig slanten, och förresten så arbetar jag om morgnarne, när herrn sofver, för då fiskar jag nors eller metar aborrar.» Så Stockholm har sina lazzaroner.
Dock, de äro att finna endast bland riktiga stockholmsbarn.
Ytterst på malmarne, där fattigdomen är störst, finner man dessa fattiga, som arbeta från morgon till kväll för att kunna försörja sig och de sina. Änkor med flere barn, familjefäder med stor familj, men äfven ensamma i lif vet, mestadels äldre kvinnor, hvilka hafva det svårt, mycket svårt att draga sig fram, sjuka som de mången gång äro, men för stolta att beklaga sig, för blyga att bedja om hjälp. Många af dem hafva sett bättre dagar och det sätt, hvarpå de bära sin fattigdom, är föga annat än hjältemod. Eller de många arbetarefamiljer, där den ganska goda inkomsten icke vill förslå, sedan den dyra hyran är betald, uti
»arbeta, hvad tjänar det till,»
Källa: Project Runeberg ·
