Sida 112
Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
rang följande lokalerna. Nödvändigheten att spisa ute, hvarmed man i Stockholm betecknar tillvaron utanför hemmen, är ju gifven för det stora antal medborgare, som ej kunnat eller känt sig manade att bilda familj, men den existerar äfven för en mängd andra, hvilka af en eller annan anledning emellanåt lossa på familjelifvets band eller ej i sina hem finna vare sig den kost eller den trefnad de önska. Till följd häraf blomstrar källarlifvet i Stockholm så som kanske ingenstädes, och de många restauranterna ha blifvit verkliga nödvändighetsanstalter. Under sådana förhållanden måste det förvåna, att deras tillgänglighet för hungrande och törstande är underkastad inskränkningar, som ingalunda kunna kallas storstadsmässiga. En missriktad sedlighetshänsyn, liksom äfven väl trångbröstade religiösa motiv, ha härvid varit verkande, och så kan det hända, att den, som ej passar sin tid, om söndagarna ej kan få någon frukost förrän efter kl. 1 e. m., ej någon nattföda efter midnatt, ej en arla morgonförfriskning, innan han trött efter verksamheten i det nu för tiden allt mångsidigare nattarbetet ändtligen får gå till hvila. Men stockholmarne äro beskedliga; de finna sig till och med i att på söndagarna se cigarrbodarna stängda och de hålla sig skadeslösa för de timmar, de på sabbatsdagarna äro utestängda från sina kära spisnings- och förlustelselokaler, genom att om hvardagarna vistas där så mycket trägnare. Om det funnes någon statistik öfver stockholmarnes källare- och kafébesök, så skulle densamma helt säkert lämna intressanta upplysningar icke blott om hur utelifvet utan tvifvel här kan räknas som en nationell egenhet och benägenhet utan äfven om några andra folkpsykologiska detaljer.
Stora uppgången i Grand hotell.
Källa: Project Runeberg ·
