Boken om Stockholm i ord och bild

Men i saknad af en sådan statistik, måste vi inskränka oss att påpeka några drag, som emellertid äro så påfallande, att en hvar, som gör sig mödan att forska efter dem, genast kan se dem. Så t. ex. och som en belysning af spörsmålet hur man äter i Stockholm finner man ju vid sina restaurantbesök hur hvarje lokal, med undantag möjligen af de största och elegantaste, har sin gifna kundkrets. Med ett folk af öfverhufvud så konservativ anläggning som stockholmarne är detta mycket naturligt, men det verkar nästan komiskt att dag ut och dag in iakttaga det förakt för regeln »variatio delectat», som isynnerhet kännetecknar våra medelålders ungkarlar och i all synnerhet sådana från den byråkratiska världen. Om t. ex. Reisen förnämligast är ett tillhåll för sjökaptener och Pelikan för söderbor, Östermalmskällaren för hautboister och andra hornblåsare samt Piperska muren för medicinare och Coldinubröder, så har allt detta sin naturliga förklaring på grund af ställenas läge m. m. Detsamma gäller också i viss mån om Du Nords särskilda dragningskraft för sceniska artister och litteratörer och om Rosengrens källare som ett älsklingstillhåll för riksdagsmän, medlemmar i regeringskommittéer och allehanda ämbetsmän. Att sistnämnda ställe särskildt vid lunchtiden är mycket besökt af dessa kategorier, är alldeles gifvet på grund af dess läge midt i den administrativa världens centrum, och det är säkerligen rätt betecknande för Stockholm att excellenser och statsråd här får ses sida vid sida med alla möjliga underordnade tjänstemän hålla till godo med de för öfrigt alltid förträffliga plats du jour som serveras. Men att Rosengren också är det gifna middagsstället för en hop af de centrala ämbetsverkens råd, revisorer, registratorer o. s. v., har naturligtvis sin giltiga förklaring i den goda födan, men väcker i alla fall undran. Man kan ju tycka, att det skulle vara uppfriskande för vederbörande att komma litet längre bort från Riddarholmen, Rådstun och Kanslihuset, att få andas en annan luft än stadens mellan broarna. Men så funtade äro ej de stockholmska ämbetsmännen; de trifvas bäst i närheten af de ämbetsrum, där deras lifs middagsålder förlöper lugnt och plikttroget, korrekt och aktningsvärdt, men ofta också så torrt och inskränkt på vyer, att man äfven vintertiden gärna skulle se dem ute på luft på Nacka