Sida 114
Hur man äter i Stockholm, af Chevalier
eller Lidingöbro. Men därtill äro de för trötta, ofta också för makliga, för bundna af gamla vanor, och så sluter Rosengren eller Iduna eller Skomakarekällaren dem i sin famn och bjuder dem kraftig och sund, traditionell stockholmsföda för facila priser.
Då man talar om traditionell stockholmskost, yttrar man något, som i själfva verket är svårt att definiera. Ty i Stockholm har näppeligen utvecklat sig någon speciell matlagningskonst. Det finns naturligtvis vissa anrättningar, som uppstått i hufvudstaden med dess äfven på det kulinariska området rikare än i landsorten resurser och företagsamhet, men hvad man menar med stockholmskost är hufvudsakligen de gamla borgerliga rätter, som äfven kallas husmanskost och väl äro allmänt utbredda i åtminstone mellersta Sverige. Hit höra de af många högt skattade, af andra afskydda köksprestationer, som gå under benämningarna slarfsylta, lungmos palt, korfkaka, tisdagssoppa o. s. v. Som specifikt stockholmska kan man betrakta anrättningarna på strömming, tack vare hufvudstadens nära tillgång till skärgården och Ålands friska och salta förråd af denna delikata fisk, medan norsen däremot, trots det han uppträder i mängd i själfva Norrström och oaktadt alla sina förutsättningar att vara en verklig delikatess mycket sällan får tillträde till de förmögna klassernas bord. Stockholmaren är känslig för onda dofter, hvilket är en högst berömvärd egenskap särskildt när det gäller mat, men som ej hindrar att han, som försmår norsen för dess lukt, emellanåt är förtjust i surströmming. Denna förtär han på källaren Drufvan eller något annat borgerligt ställe, där den norrländska nationalrätten förstått förvärfva hemortsrätt.
Apropos Norrland så är Stockholm en af nederlagsorterna för framtidslandets produkter, och detta gör, att de stockholmska restauranterna kunna bjuda på sådana läckerheter som utmärkt
Källa: Project Runeberg ·
