Sida 751
Vår »Kungliga Opera», af Chevalier
Ödmans uppträdanden ligger visserligen en synnerligen växlande och rikhaltig repertoar, som gifvit anledning till mycket olika omdömen om vederbörande operachefers och personals utförande af sina värf; men operan har alltid varit föremål för stockholmarnes lifliga intresse, och just när kritiken varit skarpast, har det måhända bäst visat sig hvilket Stockholms verkliga skötebarn operan varit. Våra far- och morföräldrars föräldrar njöto af »Acis och Galathea» och »Orpheus och Eurydice», deras barn af »Korsfararne» och »Ferdinand Cortez», deras barnbarn af »Hugenotterna» och »Robert» o. s. v., medan åtskilliga generationer i följd fröjdat sig åt »Figaro» och »Barberaren», och »Värmländigarne» och många andra s. k. stående repertoarstycken och det i alla tider var ovisst, hvilka som haft mest roligt och den mesta behållningen — parketternas och logernas öfverklassfolk, eller fjärde och femte radernas publik. De snart ett
Artisternas foyér.
Källa: Project Runeberg ·
