Boken om Stockholm i ord och bild

minut för att under sakkunnig ledning beskåda det mesta möjliga i hufvudstaden.

Folket däruppifrån Mora, Rättvik, Leksand, och hvad nu socknarna heta, har från beslutsamma fäder, hvilka en gång i tiden stodo Engelbrekt och den unge herr Gösta bi, nedärft åsikten, att Stockholm är dess egen stad, liksom det äfven nedärft en uppriktig kärlek till hufvudstaden, huru olika än förhållandena gestaltat sig under århundradenas lopp.

Uppe i »Museum» drar dalallmogen fram i en kompakt massa; hufvudsaken är att se, och att se det mesta möjliga på kortast möjliga tid. Därför går det undan genom gallerierna. Ledaren yttrar med hög röst ett par ord framför ett eller annat konstverk, skaran halfstannar för ett ögonblick, men så bär det af igen. Och på en timme är hela museet expedieradt. Inför Karl XII:s liktåg af Cederström torde dalallmogen ha dröjt längst, därnäst inför Zorns tafla, på hvilken den gamla dalgumman i Guds fria natur kokar maten åt skördefolket. Sanct Göran med draken nere i historiska museets kyrkosal har dock haft sin särskilda dragningskraft, och inför den ha både Rättviks-och Mora-ungdom dröjt sig kvar, och det gamla skulptur verket har då fått namn efter både Sturen och den unge Vasa.

Snart är skaran åter samlad utanför museet, och så bär det i väg öfver Skeppsholmen för att med färjan till Allmänna gränd komma öfver till Skansen. Skansdoktorn har i allmänhet haft reda på folktåget, så att det varit fritt tillträde.*)

På Skansen känner sig dalafolket som hemma, och Grop-Anna och Maggers-Karin och alla andra kullor, vi äro vana att se däruppe, få hälsningar från släkt och vänner.

Folktågen från Dalarne ha gifvit föredömet, efter hvilket folktåg från andra orter kommit till — från Bergslagen, från Göteborg o. s. v. äfven de med stor anslutning — men dalatågen äro, om uttrycket tillåtes, de klassiska. Under många år har den bekante riksdagsmannen Bröms Olof Larsson varit deras

*) Den goda seden, att nationalklädd allmoge i samlad trupp får fritt tillträde till Skansen, torde bibehållas äfven efter den fosterlandsälskande Skansdoktorns i dessa dagar timade bortgång.